Miss Li skjuter sig själv i foten

"En show utan hits blir förödande" skriver Alec Friman. Foto Christine Olsson / TT

Uppdaterad: 19 april, 2018 20:54

Senast jag såg Miss Li uppträda var 2008 då var hon förband åt Lars Winnerbäck. Tio år senare så möts vi igen och det är mycket som hänt sedan dess. Då var hon ett spännande nytt namn som hade utmärkt sig med sina trallvänliga pianomelodier och en rivig nästan bluesaktig röst. Idag är hon en av landets mest etablerade kvinnliga artister som blivit folklig med sin medverkan i Så Mycket Bättre.

Rök stiger sakta fram över scenen och ett lila skimmer skapar en mystisk stämning. Pustervik är dagen till ära helt slutsålt och människor dricker sin öl i väntan på det som komma skall. När allting blir svart höjs jublet och där i mörkret rör sig människor lätt upp på scen. Hårda trummor och en tung bas pulserar ut när inledande låten Pressure minst sagt dånar ut i lokalen. I en knallröd skjortkappa äntrar hon scenen och slår av den ena perfekta tonen efter den andra. Jag har inte riktigt tänkt på det innan men hon har en otroligt bra röst live som verkligen tränger igenom det mesta den här kvällen. Men bortser man från rösten är det svårt att tro att det är just Miss Li som man lyssnar på, det låter till en början mer som att Muse står på scen. Det senaste albumet A Woman’s Guide To Survival är inte enbart en markering titelmässigt, musikaliskt så markerar Miss Li också en ny riktning i sin musikaliska karriär. De nya låtarna har en större ljudbild och är betydligt mer elektroniskt inspirerade nu än tidigare. Så det är inte helt oväntat men tror att många i publiken blev lite förskräckta till en början.

 

Problemet med hela konserten är hur den är utformad. Jag har full förståelse för att man som artist vill visa upp sitt nya material. Men att spela hela sitt album i sin helhet från början till slut? Nej jag är tveksam. Att konserten höjs under sista delen gör det bara än mer tydligt att Miss Li behöver den variationen som hennes tidigare låtar ger. Det nya albumet fastnar inte och soundet är allt för ensidigt vilket gör det hela lite ointressant. Publiken överröser dock kvällens stjärna med kärlek men känns ändå svårflörtad till en början, då det enbart är några få som vågar dansa på riktigt. Kanske har det med att göra att höjderna är få och inte förrens Bonfire spelas känns det som att festen lyfter. Men det enda som faktiskt driver konserten framåt är Miss Li själv. Genom att bjuda på en sprakande energi och en stor karisma lyckas hon hela tiden med att bli älskad av sina fans.

 

Till slut släcks ljuset och bandet lämnar scenen. Publiken är dock med på noterna och klappar entusiatiskt in bandet igen. Lokalen färgas neonblå och äntligen kommer det som vi alla längtat på. Pianot får stå i centrum och det går att ta på stämningen i rummet när Oh Boy drar igång. Då är allsången ett faktum och hela publiken blir ett stormande hav. Det är just i den här stunden som hon är som bäst. Frågan är dock om det inte kom för sent? Jag tror det tyvärr. Nu lämnar jag lokalen med känslan att jag blev snuvad på konfekten.