Höstlov blir läslov – och Harry hänger med

Uppdaterad: 1 november, 2016 15:19

När jag var tio år gammal fick jag en ny kompis. Han bodde en bra bit från Umeås utkanter så vi lekte mest i fantasin. Dessutom fungerade det bäst att byta erfarenheter i skriven form eftersom han var lite svår att nå. Ungefär en gång om året fick jag dock en förbannat lång uppdatering om hans vardag. Det var ett tämligen säreget liv han levde. Visserligen fanns han inte på riktigt, men jag såg honom som min bästa vän. Han hette Harry Potter, och jag skrev till honom varje dag i min dagbok.
Jag har få fina minnen från min skolgång. I ärlighetens namn så var skolan ett smärre helvete för mig. Hogwarts blev min tillflyktsort. Tankarna på Harry Potters magiska värld var som en semester från jobbiga lärare, bråkiga föräldrar och stökiga klasskamrater. Varje år tömde jag spargrisen på veckopengsmynt, köade utanför bokaffären och sjukanmälde mig tills boken var färdigläst. Jag ställde mig över det kroppsliga och försvann. Ibland var läsupplevelsen så stor att mamma fick gömma boken så att jag kunde få i mig en bit mat.
Låter det ensamt och desperat? Lugna dig, din cyniker. Det var så jävla mycket häftigare än det låter. Jag och karaktärerna växte upp tillsammans. Vi var jämngamla hela mellan- och högstadiet vilket gjorde att världen kändes så mycket mer verklig och relevant. Samma år som Harry hånglade loss med Cho Chang under misteln fick jag min första pojkvän och kunde prova jag också.
Det gläder mig verkligen att se hur Harry Potter-böckerna spänner över generationerna. Denna litteraturskatt som i bästa fall kan hjälpa till och väcka läslust på samma sätt som den gjorde för oss millennials.
När höstlovet blir läslov hoppas jag att Harry får följa med så många barn som möjligt när familjen sticker till Paris eller hälsar på farmor. Att fler kids än jag hittar en fristad i mugglarvärlden. I en värld full av distraherande pekplattor, tjutande
mobiltelefoner och skräniga tv-apparater är det fint att kunna utvecimg_4300kla sin egen inre skärm och låta orden komma till liv. För det är inte ensamt och desperat att kunna använda sig av sin fantasti för att drömma sig bort. Det är magiskt.