Varför lägger vi egentligen sådan vikt vid dessa plagg?

Uppdaterad: 3 november, 2016 19:05

Jag har sjukanmält mig från jobbet och kommit sent till skolan. Jag har avbokat dejter. Jag har stått och frusit på Kungsgatan i en jacka som varit mer snygg än praktisk och jag har trängt mig närmre främlingar än vad jag egentligen är bekväm med. Allt för att komma över de eftertraktade designplaggen.

 
Vi är många. Vi som, åtminstone några dagar om året, prioriterar mode framför allt. Vi som, under dessa dagar, får för oss att världen går under om vi inte lyckas lägga vantarna på den perfekta bomberjackan (och som överväger att betala dubbla priset på Tradera om vi misslyckas på dagen D).”Designsamarbete”. Det ord som ger oss lika mycket rysningar och förväntningar som det gör ångest och oro. Varför lägger vi egentligen sådan vikt vid dessa plagg? Varför ägnar vi timmar av tankeverksamhet åt att planera, att strategiskt lägga upp tillvägagångssättet under de kritiska minuterna efter att dörrarna till butiken slagits upp? Det enkla svaret hade varit att vi är slavar under konsumtionssamhällets kalkylerat pekande finger, men jag tror att det rör sig om något annat.

 
Det handlar om att vara en del av något. Att genom gemensamma intressen och mål hitta en delad beröringspunkt, och få chans att knyta an med främlingar. Ungefär som när man springer på de enda andra svenskarna som inte bokat ett Wing-hotell på Thailandsresan, eller som när kollektivtrafiken har lagt ner i snöovädret (igen). Vi hittar nya ingångar till samtal och helt plötsligt kan vem som helst bli din vän. Det räcker att man står i samma milslånga kö, eller att man på bussen hem bär på samma färgsprakande designer-påse.

 
Det ligger i vår natur att som flockvarelser söka oss till andra människor. Så vem kan egentligen fördöma något som förenar människor, även om det råkar vara zebramönstrade klackskor med rosa traktorsula?