Hillaryhatet och kampen mot Clinton

Krönikör Lisa Axelsson. Foto: Camilla Haagen

Uppdaterad: 9 november, 2016 13:22

”She sucks the life out of a room” sa en högt uppsatt demokrat när han ombads beskriva Hillary Clinton. En demokrat. En så kallad ”partikollega”.
När man granskar vad som är den gemensamma nämnaren för vilka som hatar presidentkandidat Clinton är det alltså inte republikaner. Nämnaren är istället män och roten till avskyn är kvinnohat.

 

Valskandalen i sig föds ur att det amerikanska folket är less. Less på en frihandel som stegrar statsskulden. Less på orättvisor som kvarstår trots vallöften. Less på en nationsnäsa som ständigt läggs i blöt. För detta behöver folket någon att skylla den upplevda misären på. Det vet Donald Trump och genom löften om förändring, i kombination med en uppförstorad skepsis mot Clinton, har hans röst getts balsalar att eka genom i det offentliga rummet.

 

Trump är på många vis kvinnohatet förkroppsligat. Gång på gång tar han till misogyna grepp för att ha ett uns till chans på Clinton. Tidigare under valkampanjen har han (för att bara nämna en av ca 1972 obscena fall) retweetat ”Om Hillary inte kan tillfredsställa sin man, vad får er att tro att hon kan tillfredsställa Amerika?” varpå supportrar började bära t-shirtar med trycket ”Hillary sucks, but not like Monica”.

 

Misstron till Hillary Clinton beror egentligen inte på att hon misskött sin mejl, attacken i Bengazi eller korruptionsskandalerna kring Clinton Foundation. Misstron föds istället genom en latent slumrande sexism som låtit skandalerna förstoras oproportionerligt (en tes som nästan provocerar kvinnohatarna mer än Clinton själv). Den sprider sig sedan till allmänheten som börja vända på vartenda ord hon säger. Som vore de runda, havspolerade stenar som gömmer en vass klo under sig. I amerikansk media beskrivs dessutom Clinton bland annat som ”shrill” och ambitious”. Egenskaper som enbart förvandlas till negativa i samband med att förgrundsgestalten är kvinna.

Fortsättningsvis visar simuleringar från analyssidan FiveThirtyEight att om bara män skulle rösta i presidentvalet skulle Trump få mer än dubbelt så många röster som Clinton. Skulle sedan enbart vita män rösta skulle Trump få 492 av 538 elektorsröster.

Kan vi bara låta det sjunka in.

 

Nu har vintern lagt sin sotade kappa om våra axlar och inte heller 2016 blev alltså året då kvinnohatet utrotades. Ändå är det i skrivande stund (tisdag eftermiddag 8 november) enbart skuggröstare (d.v.s. personer som inte vågar stå för sina politiska sympatier) som kan rädda Trump. Amerika är sålunda på väg att få sin första kvinnliga president och jag är övertygad om att när vi i framtiden ser tillbaka på den här tiden kommer vi att förfasas över hur en sådan överdriven misstro mot Hillary Clintons lämplighet, nästan ledde till att en person som Donald Trump flyttade in i Vita Huset. Och oavsett hur smutsigt valkampanjen varit så är en nalkande valseger ändå att betraktas som ett stapplande steg i rätt riktning mot misogynin.
Det kan vi tacka Amerikas kvinnor för.