Entertainment über alles

Uppdaterad: 21 november, 2016 14:14

Den här morgonen blev en för realitytelevisionen scriptad karikatyr vald till ledare för världens mäktigaste nation. Den så kallade fria världen får nu sätta sina hopp till att det finns en man av substans bakom personen Trump.

Donald Trumps personliga våningar i Trumptornet ska enligt utsago vara inredda i vad som bäst kan beskrivas som Louis XVI-stil på LSD. Internet visar bilder på marmorrum – stora, men hämmade i sin storlek av skyskrapans förutsättningar – sprängfyllda med gyllene statyer och gulddekor. Det var från dessa rum, högt uppe i New York-himlen som Donald J Trump steg ned den 16:e juni 2015 och berättade att han önskade bli president för Amerikas förenta staters folk. Samtidigt så passade han även på att förklara att mexikaner är våldtäktsmän.

Trump var från början aldrig en egentlig presidentkandidat i bemärkelsen att han förde fram faktiska alternativ för hur han skulle styra landet i den händelse han blev vald. Hans kampanj centrerades istället runt en Trump-persona, inspirerad av realitytelevisionens extrema personlighetstyper och i allt utträknad att vara så stötande som möjligt för ett politiskt etablissemang som blivit så många amerikaner förhatligt.
I sin roman Crash beskriver JG Ballard en grupp människor som flyr från ett absurt samhälle genom att söka sexuell och estetisk njutning i allvarliga bilolyckor, sina egna och andras. Jag tycker att det har funnits ett drag av Ballards bok i hela valrörelsen. Människor i det så kallade rostbältet som långsamt glider ur medelklassen i avindustrialiseringens spår; grupper som känner sig hotade av migranter; de som är obekväma med hur köns- och kvinnoroller har förändrats – alla tycks i Trump ha hittat en sorts orange sopbil, som de ville se körd rakt in i den elit som de inte längre tycker ser till deras intressen.

 

 

Känslan för många var kanske att det knappast kunde bli värre än vad det redan är. Man skulle skicka en narcissistisk underhållare som gjort sken av att vilja kasta den etablerade ordningen över ända till Washington. Kanske tilltalades även vissa av den auktoritära retoriken och de stundtals raka svaren. Flera av dessa hade möjligen heller aldrig ens hört talas om konceptet fascism.
Det är förstås oklart om Trump egentligen står för sin rasism och sexism. Det är möjligt att han respekterar grundläggande juridiska normer; att allt var ett spel för gallerierna. Väljer man att uppfatta honom så blir Donald Trumps främsta kvalifikation att han antagligen inte menade vad han sa. USAs folk befinner sig därmed i en situation där de antingen har valt ett underhållningskoncept utan större respekt för det liberala demokratiska systemet att leda dem eller placerat en okänd individ i Vita huset på en ren lögn.

 

 

Det är förstås djupt naivt av Trumps väljare att tro att det inte skulle kunna bli värre än vad det redan är under hans presidentskap. Men skulden för att ha skapat förutsättningarna för att nihilistisk högerpopulism skulle växa sig till en politisk massrörelse i det land som säger sig försvara friheten ligger hos ett etablissemang som länge ignorerat periferi.