Var det verkligen bättre förr?

Uppdaterad: 21 november, 2016 12:01

Västvärlden surfar på en, till synes, ostoppbar nostalgivåg.  ”Det var bättre förr”-mentaliteten ligger som ett lapptäcke över oss. Vi minns familjestunderna vid transistorradion, när kolsyrat vatten bara hade en smak, när yoga bara var något som hasch-rökande hippies höll på med och när barnaga var lagligt i Sverige. Vi kryper gärna ner där under mystäcket, blundar för samtiden, drömmer om dåtiden och klagar på framtiden.

Vad som nyligen lyckats förbrylla mig är att det finns människor i min ålder som, även de, brölar om hur mycket bättre det var förr. Många tror nog att det har varit en tankebana exklusiv för arga medelålders män som röstar på Sverigedemokraterna, men så är inte fallet.

 

Vad var det egentligen som var så bra under 90-talet? Dr. Bombay toppade musiklistorna, det tog åtta minuter att koppla upp dig till internet och Gunde Svan var programledare för 89% av allt som sändes på TV. ”Men vi hade ingen flyktingkris!” – Jo, det hade vi. Balkankonflikten, remember? ”Men vi hade ju ingen bostadskris” – Jo, det hade vi. Finanskrisen 1990-94, remember?

 

Mitt ”förr”, mitt 90-tal, känns irrelevant.  ”Förr” för mig är när jag var sju år gammal, när det enda ansvar jag hade var att hålla min tamagotchi vid liv och min finaste ägodel var ett VHS-band med fyra inspelade avsnitt av ”Dino riders”. Jag har svårt att tro att någon annan i min generation, som barn, lyckats uppfatta tidens politiska klimat och socioekonomiska förhållanden i Sverige på ett sådant sätt att man med gott samvete kan hänvisa till det som ”förr” i sitt ”det var bättre förr!”-gormande.  Det var bättre förr för att vi hänvisar till tiden då vi var barn och inte såg samhället på samma sätt. Ingenting har egentligen förändrats.

 

Nostalgin grundar sig framförallt i rädsla. Rädsla för framtiden, rädsla för förändring och i rädslan för att bli vuxen. Vi delar alla en önskan om att kunna vara barn igen. Då vi slapp stå i telefonkö till försäkringskassan, slapp köpa svindyr specialmat till vår allergiska hund, då vi slapp att tvinga i oss beska droppar under midsommarfirandet och då vi slapp stressa oss själva till håravfall.

 

Det hela har utvecklats till något nytt. En slags rikstäckande, nästan psykosartad, mutation av  Freuds oidipuskomplex där det inte alls handlar om att krypa ner under ett varmt täcke, utan snarare klättra tillbaks in i tryggheten i mammas livmoder.