Jämsthälldhet eller svensk moralpanik?

Foto: Elif Abay

Uppdaterad: 20 februari, 2020 14:09

Enligt svensk lag är månggifte förbjudet, något som betraktas som en självklarhet av många. Vi skämtar om, och skrattar åt, tanken på att ha en intim relation med mer än en människa samtidigt. Men nu är polygami på tapeten igen. Den här gången är det Mikael Eskilandersson från SD som sågar regeringens förslag om att förbjuda polygama äktenskap som ingåtts utomlands, från och med juli 2021.

 

Enligt Eskilandersson är lagförslaget alltför tandlöst, han kallar det för ett hån mot svenskt jämställdhetsarbete. Men handlar det här enbart om jämställdhet eller är det ett uttryck för den välkända, svenska moralpaniken?

 

Som vanligt finns det två sidor av saken, minst! Den bild många har av polygami är en man som, i patriarkatets namn, gift sig med flera kvinnor. Kvinnornas möjligheter till ett självständigt liv är mycket begränsade och de har i sin tur naturligtvis inte tillåtelse att ha relationer med varken andra män eller med kvinnor.

 

I dagens svenska samhälle finns det många strider kvar att kämpa innan vi är jämställda och både kvinnor och hbtq-personer riskerar diskriminering. Självklart ska vi inte gå bakåt i utvecklingen och begränsa människors möjligheter ytterligare. Men det finns en annan sida, en som oftast glöms bort, alla som frivilligt och av kärlek väljer att leva med mer än en partner.

 

Tanken om monogami är djupt rotad i vår kultur. Med den kommer förväntningar på hur vi ska leva: vi ska träffa ”den rätte”, den som kan uppfylla alla våra behov. Därefter kommer gemensamt hem, kanske giftermål, gemensamma barn, villa och vovve. Kanske skiljer du dig efter några år, du separerar, börjar leva livet som singel, för att återigen träffa ”den rätte”. Sedan börjar hela karusellen om igen. Finns det verkligen inget annat sätt?

 

Under de senaste tio åren har begreppet polyamori fått spridning i Sverige. Människor som känt sig instängda i sitt monogama äktenskap har plötsligt insett att det finns fler som känner likadant, att det inte är fel på dem. Vi har kommit ett litet steg närmare ett samhälle där familjer kan se ut på olika sätt, med flera vuxna. För varför skulle inte kärlek kunna omfatta fler än bara två i en relation? De flesta har mer än bara en vän och vi kräver inte ensamrätt till våra vänner.

 

Äktenskap kan sannerligen innebära förtryck, oavsett om det omfattar två eller flera personer. Hela idén om äktenskap förutsätter ju ett slags ägandeförhållande, en ensamrätt till en annan människas djupaste känslor. Vi som samhälle borde bekämpa svartsjuka och osunda normer, inte kärlek.