Göteborg NU - åsiktsartiklar

Test Master Slider Pro

Uppdaterad: 7 juni, 2020 19:20

The Rolling Stones nya singel gör ingen besviken

Bilden är ett montage. Fotot: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Uppdaterad: 29 april, 2020 15:34

The Rolling Stones imponerar stort med deras första originallåt sedan 2012. “Living in a ghost town” är baserad på inspelningar från 2019 och slutfördes av de snart 80-åriga legendarerna i år – på distans.

”Living in a ghost town” sätter ton och text på känslan av övergivenhet och nostalgi av en svunnen tid som inte längre finns. Hela låtens koncept förstärks med återkommande moll-ackord och bluestendenser. Att den också släpps mitt i en pågående pandemi, där stora delar av världen har stannat upp, gör att den träffar mitt i prick hos lyssnaren med den slagkraftiga titeln och upprepade raden – ”Living in a ghost town”.

I en värld som känns oförutsägbar och främmande kan det vara en tröst att en sak aldrig verkar ändras – Mick Jaggers råa, åldersoberoende röst. Som vanligt hör man inte alltid orden han sjunger, men det spelar inte någon roll – det är en ljuvlig lyssning ändå. Utan vidare bakgrundsinformation skulle bandets nya singel lika gärna kunna platsa på det kritiserade albumet ”Dirty work” från 1986. Den 35 år långa skillnaden spelar ingen roll – Jagger låter precis likadant då som nu. Även Keith Richards, 76 år gammal, riffar på som vanligt med några välplacerade licks här och var.

Soundet på singeln går åt ett groovy håll, med en rytmisk energi som gör det svårt att inte gunga med. Det ödesdigra munspelet ackompanjerat med en stämningsfull bakgrundskör bidrar till att en dystopisk känsla infinner sig hos lyssnaren.

Trots att ”Living in a ghost town” inte är en chockerande och överväldigande upplevelse för varken den nya lyssnaren eller den inbitna fanatikern, finns det inget med låten som är tråkigt. De tassar in på reggaescenen redan från låtens start med en blygsam baktakt, vilket visar sig vara ett lyckat recept.

I en uppochner-vänd värld som står inför en oviss framtid är det en sak som är betryggande att veta – att Stones alltid är Stones.

När sporten står på paus – på grund av ett virus

Uppdaterad: 26 mars, 2020 16:17

I Sverige är all fotboll ner till division tre uppskjuten. För varje dag som går är det ännu en toppfotbollsspelare i England som blivit smittad. Likt Boston efter maratonbombningen har Italien och Spanien just nu fullständig lockdown.

I TRUMP COUNTRY är de som vanligt lite halvt verklighetsfrånvända. NHL beslutade idag att skjuta upp draften i hopp om att grundserien ska återupptas. För att stärka min tes kring USA kan vi ta min yngre bror som bor i Mississippi som ett exempel. Sedan i tisdags måste han sitta i två veckors karantän eftersom han nyligen haft besök av mina föräldrar (som självklart inte är smittade). Hela 73 procent av alla spelare i NHL är inte från USA och till följd av det hektiska spelschemat brukar dessa spelare vända hemåt när de får spelledigt. Att Mika Zibanejad och resterande 73 procent inom snar framtid ska kunna vända tillbaka till staterna och spela hockey är som Kishti Tomita hade sagt, ”helt orimligt!”.

 

Men det är inte där problemet ligger. Inte mitt problem. Som sport och i synnerhet fotbollsfantast så får du ingen ”nördstämpel”, men det är exakt en sådan jag är. När Emirates Stadium står tom, när söndagsångesten efter ännu en GAIS-förlust är obefintlig och livescore-apparna inte längre plingar, då ligger mitt liv så väl som sporten på is. Mitt twitterflöde har gått från Håland-hyllningar och VAR-diskussioner till krispolitik och coronadebatter.

 

Spridningen av viruset har nu blivit så omfattande att privatpersoner världen över har en helt omkastad vardag. Jag kan bara tala för mig själv och mitt eget liv och det är just det jag oroar mig över. Inte mitt liv som i överlevnad och smittskräck. Utan mitt liv som i vardagsglädje och mening.

 

HUR LÄNGE kommer jag vara utan engelsk fotboll klockan nio på kvällen en fredag? En lördag likt en kilotung godispåse omvandlat till en sportdag. En dag när man bara kan välja och vraka mellan alla toppmatcher runt om i Europa. Och söndagen, fina fina söndagen. Arsenal och Formel 1 – samtidigt klockan tre. Gais klockan fem och sen amerikansk fotboll hela natten lång.

 

Politiker befarar att de flesta länder inte på lång väg har nått sin nollpunkt. Någon säger att det ska lugna sig över sommaren och sedan blomma ut igen när hösten kommer. För bara två månader sedan skulle jag skratta om någon berättade för mig att det skulle komma ett virus som tog ifrån mig all livesport ett halvår framöver. Detta har nu blivit verklighet och ingen vet hur länge det kommer pågå.

 

Sportens alla presidenter, agenter och Tv-bolag som så länge stått för kommersialiseringen av fotboll har aldrig varit så maktlösa. I skrivandets stund undrar jag över hur Arsenals ägare Stan Kroenke mår. Kanske fel stund att oroa sig över mångmiljardärerna men ångesten lär komma krypande ganska snabbt när ens gigantiska kapital är fördelat på sex olika sportorganisationer som just nu står helt stilla. Som sagt finns det ännu inget som talar för att läget ska förbättras, snarare tvärtom.

 

För mig har det gått så långt att jag börjat ifrågasätta min egen existens. Om detta är sättet allt slutar så varför studerar jag? Varför somnar jag med ängslighet över att jag inte gått till gymmet senaste månaden. Är detta världens lagar som pissar tillbaka på oss efter allt vi gjort mot djur och natur. Är det i själva verket så enkelt att människan sattes på denna jord endast för att finna personlig lycka och utan något öde eller större mening alls.

 

ÄN FINNS DET HOPP, som en vis man en gång sa. Optimistisk som jag är tror jag ändå att vi kommer finna en lösning på ett eller annat sätt. Dagligen ser man hur länder och dess befolkning sluter samman för att bekämpa det virus som tar våran vardagsglädje ifrån oss. Det tar emot att tänka på hur länge sporten och alla dess supportrar kommer att få lida. Klubbar kan behöva gå i konkurs. Marcus Berg kanske inte kommer få spela i det EM där han för två månader sedan var gjuten i startelvan. Helheten är större än så, större än all sport som någonsin spelats men helheten får stå för våra politiker och den fantastiska vården.

 

Mitt liv har till 90% procent gått i ide – och där kommer jag stanna tills nedsläpp.

Coronakrisen – miljöomställningen vi behöver men på helt fel sätt

Foto: Mattias Stamgren

Nils Arnell ser coronaviruset som en möjlig räddning för planeten.

Uppdaterad: 26 mars, 2020 15:58

Året är 2020 och jorden kan äntligen andas igen. Det är nästan som ett mirakel. Luften är renare, utsläppen har minskat och de miljarder individer som tillsammans systematiskt har bitit den hand som föder oss, har nu gått in i en sagolik dvala på grund av Coronaviruset.

 

Det var längesedan jorden mådde såhär bra. Satellitbilder från NASA visar en otrolig skillnad i föroreningar och koldioxidutsläpp ovanför Kina gentemot samma tid förra året. Svenska rymdstyrelsen har visat en liknande bild över Europa, där man kan se tydliga skillnader mellan luftföroreningar och koldioxidutsläpp under mars förra året och i år.

 

Utsläppen från transport och resor har minskat. Butiker, bortsätt från mataffärer, säljer färre varor och fabriker stänger ner.

 

Coronaviruset lyckades med det som 7 miljarder människor inte kunde – att dra ner utsläppen drastiskt. Även om jorden och samtliga av dess invånare gynnas, har Coronaviruset visat sig vara förödande för vår ekonomi. Jag tycker att ett par saker blir väldigt tydliga:

 

Det första är att vårt ekonomiska system är bräckligt. Det här är inte den första pandemin vi upplevt, och inte det sista. Det är därför högst troligt att vi kommer uppleva något liknande i framtiden och att ekonomin även där kommer ta skada. Forskare inom ekonomi världen över är faktiskt ganska så säkra på att vårt system är bäddat för kommande kriser.

 

Den andra är att vi ser en försmak av vad som komma skall om vi fortsätter att släppa ut mer och mer koldioxid. Varför då? Enligt Mercator Research Institute on Global Commons and Climate Cahnge (MCC) så har vi mindre än 8 år på oss innan vi har ökat jordens medeltemperatur med 1,5 grader. Om vi fortsätter att släppa ut så mycket koldioxid som vi gör kommer vi behöva dra i nödbromsen om ungefär sju år.

 

Då väntar ungefär samma effekt på ekonomin. Men då kommer det slå mot oss mycket hårdare. Industrier, resor och andra utsläpp har minskat. Coronakrisen är den miljöomställning vi behöver men ändå inte. Utsläppen behöver inte minskas om sju år – de kommer att behöva bromsa. Dessutom, vad gör vi om vi inte kommer kunna köra bil, flyga, köpa nya kläder eller äta kött utan att ha vant av oss i tid? Vår globala ekonomi var inte redo för Corona – vi kommer definitivt inte vara redo för en koldioxidinbromsning. Vi kommer behöva minska utsläppen och anpassa oss innan vi behöver bromsa helt. Vem vet, om vi inte tar klimatkrisen på allvar kanske den blir orsak till nästa ekonomiska kris.

 

Trots att rådande ekonomiska system gett oss otroligt många goda saker så är det alltså bräckligt, och det leder oss tyvärr mot en allt varmare planet. Systemet bygger på ständig tillväxt, upptrappande av utsläpp och enorm exploatering. Det är inte hållbart i längden.

 

Hoppet om att ny teknik skulle kunna låta oss fortsätta leva som vi gör och minska utsläppen är tyvärr än så länge falskt. Trots alla våra försök att upprätthålla vår livsstil i lyx och tillväxt så vinner alltid vår girighet över planetens naturliga system – överlägset dessutom. Vår teknik kan inte överträffa henne. Inte än i alla fall. Då finns det bara en sak att göra för att vi och resten av planeten ska överleva – bromsa. Och det var just det som Corona gjorde till viss del.

 

I skuggan av pandemin slickar vi såren och ser att utsläppen minskar. Men vad händer när pandemin är över eller under kontroll?

 

Det finns två vägar att gå. Antingen tar vi det här tillfället att ställa om till en cirkulär ekonomi, eller så fortsätter vi som vanligt.

 

Cirkulär ekonomi bygger på att inget går till spillo och att allt som används ska kunna användas igen. Resurser kommer inte längre resultera i utsläpp, utan de kommer kunna avändas näst intill oändligt. Den cirkulära ekonomin kräver en otrolig omställning, och det kommer påverka oss alla. Lyxen i att släppa ut koldioxid, kasta saker i soptunnor och slänga kläder då de blir för slitna, kommer vi behöva lägga av oss.

 

I framtiden kommer varje resurs vara värdefull. Jag vill dock tro att Corona har lärt oss att liv är mer än våra ekonomiska system och våra resurser.

heikkitest

Uppdaterad: 26 mars, 2020 11:53

Detta är en ingress

Här kommer lite brödtext.

Jämsthälldhet eller svensk moralpanik?

Foto: Elif Abay

Uppdaterad: 20 februari, 2020 14:09

Enligt svensk lag är månggifte förbjudet, något som betraktas som en självklarhet av många. Vi skämtar om, och skrattar åt, tanken på att ha en intim relation med mer än en människa samtidigt. Men nu är polygami på tapeten igen. Den här gången är det Mikael Eskilandersson från SD som sågar regeringens förslag om att förbjuda polygama äktenskap som ingåtts utomlands, från och med juli 2021.

 

Enligt Eskilandersson är lagförslaget alltför tandlöst, han kallar det för ett hån mot svenskt jämställdhetsarbete. Men handlar det här enbart om jämställdhet eller är det ett uttryck för den välkända, svenska moralpaniken?

 

Som vanligt finns det två sidor av saken, minst! Den bild många har av polygami är en man som, i patriarkatets namn, gift sig med flera kvinnor. Kvinnornas möjligheter till ett självständigt liv är mycket begränsade och de har i sin tur naturligtvis inte tillåtelse att ha relationer med varken andra män eller med kvinnor.

 

I dagens svenska samhälle finns det många strider kvar att kämpa innan vi är jämställda och både kvinnor och hbtq-personer riskerar diskriminering. Självklart ska vi inte gå bakåt i utvecklingen och begränsa människors möjligheter ytterligare. Men det finns en annan sida, en som oftast glöms bort, alla som frivilligt och av kärlek väljer att leva med mer än en partner.

 

Tanken om monogami är djupt rotad i vår kultur. Med den kommer förväntningar på hur vi ska leva: vi ska träffa ”den rätte”, den som kan uppfylla alla våra behov. Därefter kommer gemensamt hem, kanske giftermål, gemensamma barn, villa och vovve. Kanske skiljer du dig efter några år, du separerar, börjar leva livet som singel, för att återigen träffa ”den rätte”. Sedan börjar hela karusellen om igen. Finns det verkligen inget annat sätt?

 

Under de senaste tio åren har begreppet polyamori fått spridning i Sverige. Människor som känt sig instängda i sitt monogama äktenskap har plötsligt insett att det finns fler som känner likadant, att det inte är fel på dem. Vi har kommit ett litet steg närmare ett samhälle där familjer kan se ut på olika sätt, med flera vuxna. För varför skulle inte kärlek kunna omfatta fler än bara två i en relation? De flesta har mer än bara en vän och vi kräver inte ensamrätt till våra vänner.

 

Äktenskap kan sannerligen innebära förtryck, oavsett om det omfattar två eller flera personer. Hela idén om äktenskap förutsätter ju ett slags ägandeförhållande, en ensamrätt till en annan människas djupaste känslor. Vi som samhälle borde bekämpa svartsjuka och osunda normer, inte kärlek.

Att betala med ansiktet – en dyr affär?

Foto: Elif Abay

Uppdaterad: 20 februari, 2020 13:51

Artificiell Intelligens är den tanke som kittlar mig mest och det som lättast gör att nackhåren reser sig.

 

Som inbiten älskare av science fiction borde jag ju tycka att teknisk utveckling och en flört med AI är en supergrej. Och det gör jag, egentligen.

 

Men som synisk kritiker av makt och de människor som innehar den så förfäras jag av tanken på att mitt ansikte kan finnas i databaser som jag inte kommer åt eller har någon kontroll över. Ordspråket ”mycket vill ha mer” ekar i bakhuvudet när jag läser om att Finland inlett ett pilotprojekt där man kopplar ihop sitt ansikte med sitt bankkort för att kunna handla utan plånbok eller telefon. Supersmidigt, men jävligt obehagligt.

 

Grejen med makt är ju sån att den tenderar att förvrida människor som tar i den, som något oerhört giftigt. Att ha absolut makt är ett tämligen effektivt verktyg för handling och lockar därför i tider av kris. Diktatur eller tyranni kommer från börjar från en antik politiks metod att i krissituationer åsidosätta demokratin för att installera en ensam och handlingskraftig person i förarsätet och avvärja kraschen utan debatt.

 

Denna skulle sedan kliva åt sidan för demokratins återinträde. Slutet gott allting gott. Men här kommer det krångliga: människan är oförmögen att på eget bevåg säga nej tack, det räcker så.

 

Här blir det krock i mitt huvud. Självklart ska man sträva för att utveckla mer avancerad och sofistikerad teknik för att underlätta och förbättra människors liv och läka planeten. Men är det så enkelt?

 

I science fiction är ett populärt grepp att fantisera fram ett experiment som gått fel. Att ett gäng briljanta hjärnor mejslat fram ett revolutionerande nytt dataprogram som ska hjälpa hela mänskligheten, men någonting går fruktansvärt fel.

 

Intentionen kan vara av det noblaste slag, men längs med vägen kommer alltid den mänskliga faktorn in. Girighet, maktbegär eller självuppfyllelse tenderar att förstöra det mest.

 

Ibland funderar jag på vad som faktiskt är verkligt. Är de siffror som syns på mitt kontoutdrag verkliga pengar, eller är det bara sedlarna i plånboken som räknas? Internet är också en källa till stor förundran och förvirring. Internet är något verkligt, något jag använder varje dag, medvetet eller omedvetet men det är också en enorm levande organism som ständigt utvecklas och växer. Av allt som är internet är väldigt lite något som vi vanliga dödliga har tillgång till.

 

Att makthavare använder internet för att övervaka massorna har vi fått otaliga exempel på genom åren. Och allt som en gång hamnat på internet blir kvar där, oavsett om man kan se det eller inte. Det integreras i organismens DNA och inväntar bättre tider.

 

Jag är glad att utvecklingen går framåt, enligt mig finns ingen annan väg. Men jag bär ändå en känsla av oro, av maktlöshet. Parallellt med den ljust upplysta väg som är AI och teknikens under syns en annan gata. En gata utan mörka hörn att gömma sig i, utan skyddande anonymitet. En gata som fullkomligt skriker orwellskt förtryck.

 

Det ekar mellan husen: “Big brother is watching you.”

Vad ska vi äta då?

Uppdaterad: 18 februari, 2020 19:56

Åtta av elva flaskor 2019 innehöll fel olivolja, sojagrädden blev utnämnd till årets matbluff och Oatly kritiserades för falsk marknadsföring efter sina nya kinesiska ägare.

 

De senaste året är vi många som har försökt hoppa på den veganska och vegetariska vågen. Vissa har lyckats bättre än andra. Genom att se skrämmande dokumentärer på Netflix om djurmisshandel och klimatpåverkan är det många som försöker minska intaget av kött och animaliska produkter. Det etiska spelar också allt större roll för flera konusmenter. Det ska vara bra mat från ett vettigt företag. Linsgryta i glasmatlåda framför utländska köttbullar i frysförpackning.

 

Genom den senaste nyhetsrapporteringen, trender på sociala medier och snacket på stan kastade många den kontroversiella palmoljan åt sidan för några år sedan. Att använda alternativa oljor till matlagningen uppmuntrades och en tid senare var det också dags att byta ut den vanliga grädden mot något bättre. Föreningen Äkta vara utnämnde sojagrädden från Alpro Cuisine till årets matbluff då det visade sig att den endast innehöll 2 procent soja och inte minst – jättemycket palmolja.

Företaget Oatly som erbjuder ett utbud som i princip kan ersätta mejeriprodukterna i ditt kylskåp hyllades länge. Företaget fick exempelvis ta stor plats på den hipstertäta musikfestivalen Way Out West, där det delades ut dryck och merchandise gratis. På senare tid har också dem hamnat i blåsväder. Det visar sig att företaget numera delägs av ett kinesiskt statsägt företag.

 

Jag är nog inte den enda som därför ställer mig frågan:
Vad ska vi äta om vi vill skona miljön, djuren och oss själva utan att råka bidra till nedhuggning av träd, djurplågeri eller en diktatur?