Jag har romantiserat Göteborg sedan urminnes tider. Trots att jag är en femte generationens stockholmare så har Göteborg kallat på mig. Jag lyssnar på Håkan Hellström, hade “Snart skiner poseidon” som en av mina mest spelade låtar på Spotify och har alltid haft en grej för den charmiga dialekten.
Innan jag bestämde mig för att ta mitt pick och pack till Göteborg behövde jag såklart undersöka hur jag skulle bli mottagen nere i väst. Detta gjorde jag genom att varje gång jag hörde någon prata göteborgska så gick jag fram, småpratade i max 20 sekunder och frågade sedan om jag hade passat in i staden. Lite konfrontativt kan man tycka, men jag var under tidspress och behövde veta. Efter att ha pratat med totalt fyra främmande göteborgare stod det klart. Så länge jag undvek att härma deras dialekt eftersom det var “hets mot folkgrupp” skulle jag passa in perfekt. För att citera den mannen jag satt bredvid på en bar, och som var sju öl ner ”Du är som gjord för Göteborg”. Orden tog jag till mig och beslutet tog jag. Göteborg är inte bara staden på G, Göteborg är staden för mig.
Under mina första månader i Göteborg så bemöttes jag väl. Människor var trevliga, och när jag berättade för folk att jag var från Stockholm så bemöttes jag av relativt obrydda reaktioner. Under februari har jag verkligen pikat i min kärlek för staden och har till och med råkat kalla tunnelbanan för vagnen. Men på alla hjärtans dag så förändrades det snabbt. Jag möttes av det som jag blivit varnad om. Stockholmsförakt.
Jag befinner mig på en fullsmockad bar på andra lång och har precis beställt en öl. För att ta mig från baren till där mitt sällskap befinner sig så måste jag gå ner för en liten trappa. I vägen står två stycken killar och jag måste be dem att flytta på sig. Istället för att göra som jag är lärd och säga “flytta på er” så säger jag snällt och trevligt “ursäkta, skulle jag kunna komma förbi”. Det jag möts av är en imitation. Dessa två pojkar väljer att upprepa min mening på den grövsta stockholmskan (rikssvenskan) det kunde och fortsätter även att hånfullt säga “jag är från Stockholm”. FÖRLÅT? Denna hets, denna otrevliga ton, denna nonchalans. Vad kommer denna hybris ifrån. Jag blir helt stum.
Jag visste att det fanns en risk att detta skulle hända, men jag antog att det i så fall skulle vara i en konversation eller att hatet skulle komma på ett skämtsamt sätt från vänner. Men nej.
För att få sympati i denna fruktansvärda upplevelse så väljer jag att kontakta Göteborgs största hatare, min kära far. Jag konsulterar honom i hur jag framöver ska bemöta detta näst intill brottsligt vidriga beteende från de onda göteborgarna och får snabbt ett svar, något som han själv har använt. När frågan om jag är från Stockholms ställs på ett sådant otrevligt sätt så finns det bara ett svar: Jajamensan, nu blev du impad va.