”Vilket är ditt första minne?”, en konversationsstartande fråga man kan få när alla samtalsämnen är slut och ölen smakar lite för mycket svett. Svaret kommer automatiskt: ”När jag lärde mig att cykla”. Vännerna runt bordet nickar förstrött innan nästa börjar berätta om sitt tidigaste minne, inget speciellt alltså. Alla har väl lärt sig cykla. Men för mig är det inte bara ett minne om när jag lärde mig att cykla. Med lite kraftansträngning och en stor vilja kunde jag ta mig var jag ville. Och helt plötsligt öppnades en oändlig värld.
När man bor i en liten by i Västerbottens inland blir det mycket resande. Att åka 2 timmar om dagen till och från skolan under hela högstadiet tog både tid och energi. När mina klasskamrater slöt upp i klagosång om det eviga resandet höll jag med, för det var lättast så. Hur skulle jag förklara att jag egentligen älskade det? Jag återfann ju den där känslan av frihet som jag upptäckt i cyklingen. I bilen eller bussen hem fick jag återigen betrakta världen utanför. Det gjorde mig fri, det gjorde mig lugn. För en stressad och ångestfylld tonåring var det här nästan en fristad.
När jag fyllde 15 år fick jag den finaste presenten en tjej kan få, en moped. Jag hade just tagit körkortet. Jag vred om nyckeln och körde i väg. Det pirrade i hela kroppen, jag fick inte en vettig tanke i huvudet. Det var total lycka. Jag återfann den där känslan igen. Jag körde den där stackars mopeden överallt, så fort jag fick chansen. Miltalen ökade och alla mina sparpengar gick till bensin. Samma känsla fann jag i min röda bil. Jag älskade den, inte för att jag var fascinerad av motorer, utan för den frihet och lugn den stod för. Jag som aldrig kunnat sitta still njöt plötsligt av timmarna i bilen som svischade förbi likt världen utanför.
När jag flyttade till Göteborg blev det ett tragiskt farväl av min röda pärla. Men jag kunde inte förmå mig att sälja den. Därför står den nu avställd, under ett grått plasttält, på mina föräldrars gård och vilar i väntan. Det kändes då som att jag skulle förlora den där friheten jag hittat i resandet. Jag skulle komma längre bort från känslan av en oändlig värld med oändliga möjligheter. Längre bort från min fristad av totalt lugn.
Men jag har lyckats hitta samma känsla som jag kände på den där cykeln. Den finns i spårvagnen, där på det lediga sätet, sent på kvällen eller tidigt på morgonen. På väg hem eller på väg bort, med en bok i min hand eller en låt i hörlurarna. Där finns känslan av frihet, av lugn. Återigen funnen när jag får färdas och flytta på mig. Jag funderar på om det är nomaden i mig som trivs så bra på resande fot. Om det är arvet från mina samiska förfäder, som levde ett liv i konstant rörelse, som gör att det känns så bra att färdas.