Jag flyttade till Australien sex månader efter studenten. Jag var oerhört stressad och nervös i flera månader innan jag skulle åka. Jag grät varje dag, eftersom att jag inte visste om jag skulle klara av livet på andra sidan jorden. Så långt bort från mitt skyddsnät här i Sverige som man kan komma. Men en dag, några veckor innan planet skulle lyfta från Landvetter, insåg jag att nästan alla besvär jag hade skulle lämnas i Sverige och sättas på paus i mitt liv. Jobbiga situationer med kollegor och break-ups med vänner var inte något jag behövde tänka på när jag satt på en strand tre flygplansresor bort. Jag visste det inte då, men ett litet frö planterades i mitt huvud och har sedan dess grott varje dag. Om livet blir jobbigt och besvären för stora – flytta till andra sidan jordklotet.
Jag kom hem från Australien efter fem otroliga månader. Jag hann vistas på svensk mark två dagar innan jag frågade min bästa vän om jag fick flytta med henne till Sydkorea senare samma år. Hon sa ja, och snart satt jag på ett plan till Seoul för att ännu en gång släppa alla problem. Missförstå mig inte nu, det är självklart inte bara solsken och regnbågar när man bor i ett annat land. Jag såg fortfarande min crush strula med någon annan, hade beef med en av mina rumskompisar och blev så sjuk att jag var stammis på ett sjukhus i Cheonggu. Men det är inte så stora problem. Jag behövde inte förlora sömn över vad jag ska bli när jag blir stor eller när jag ska flytta ihop med en kille.
Jag har även upplevt att jag är en annan person när jag bor utomlands. När jag är i Sverige vill jag gärna stanna hemma och kolla på serier, men när jag bott utomlands har jag hatat att inte vara utanför huset. Jag kollade knappt på Netflix och scrollade i princip aldrig på TikTok. Det kliade i kroppen varje sekund jag var hemma för att jag bara ville ut och göra saker. Hade någon tvingat mig ut i Göteborg varenda vaken sekund på dygnet hade jag kallat det tortyr, men i Seoul och Sydney ville jag inte leva på något annat sätt. Kanske var det för att vädret var bättre och människorna mer sociala. Eller så gillar jag bara när det är nytt.
När jag började på GU var utbytesterminen det enda jag såg fram emot. Den är nu borttagen och jag har varit nära på att tappa det sedan jag fick reda på detta. “Jag vill så gärna resa,” säger jag till folk, men jag börjar tveka på om det är hela sanningen. Jag tror att jag älskar att jag inte behöver ta ansvar för något i mitt liv när jag bor på andra platser. Inga beslut känns lika viktiga där som det gör här, och det har gjort mitt liv så mycket roligare. Men när ska jag börja ta ansvar? När kan jag inte längre flytta till ett annat land för att skjuta upp mina problem? Svaret vet jag inte än. Jag kommer inte tänka på det så mycket nu heller. Jag gillar ju att fly från ansvaret.