Öppnar du den på rätt håll eller upp och ner? Gillar du den grön, brun eller prickig? Diskussionerna som uppstår när bananens existens uppmärksammas i rummet är återkommande, meningslösa och samtidigt en redogörelse för hela ens personlighet. Trots ett engagemang utan dess like är bananens förflutna en gåta bland de flesta göteborgare. Skäms, säger jag!
Insikten att den 4 mars inrymmer Bananens dag (ja, den finns) väckte hoppet som sakta men säkert vittrat bort. När världens ledare beter sig som småglin kan en mans frukt-engagemang ena ett folk. Med banandag, bananklubb och bananradio bör Daniel Guldstrand ses som mer än en grundare, han borde krönas till djungelns konung. Eller rättare sagt Sveriges. International Banana Club (ja, den finns) skapades av en amerikan och har idag 35 000 medlemmar, där kan vi snacka om ett kungarike.
Göteborgs relation till bananen är lång och krokig. Vi började importera den gula frukten, som faktiskt är en ört, i början på 1900-talet. Den ansågs vara så exotisk att ingen förstod hur den skulle förtäras. Fiskgratin med bananer, Hachis med bananpuré eller Stekta bananer med rémouladesås. Ja tydligen såg vi den som någonting mellan frukt och köttsubstitut. Men vi ska inte vara allt för dömande, en viss Jacob kommer fortfarande flygande då och då till matbordet. Det ska även sägas att recepten skrevs i samarbete med kändiskockar. Bullen, han med Bullens Pilsnerkorv, fick till exempel slänga ihop en egen bok. Vad han kunde om bananen som råvara är ifrågasättbart. Samtidigt käkade man frukten (eller örten) med allt möjligt så någon specialkompetens efterfrågades nog sällan.
Bananen sågs i Göteborg som en symbol för den yttre världen. Den gav oss arbete, hopp och framför allt en god frukt (eller ört) att äta. Det bör då ses som skamligt när ytterst få vet varför den 600 meter långa betongarmen i älven kallas för Bananpiren. För den heter ju faktiskt inte så och inte ens det är folk medvetna om?! Vi som folkgrupp behöver ta oss i kragen och se över vår historia. Om fler visste att myndigheterna förr beslagtog bananer under kris och gav till sjuka som ”mirakel-mat” skulle vårt samhälle troligtvis se annorlunda ut. Vi skulle uppskatta vår sjukvård och äta våra mediciner. Framför allt skulle ingen unge klaga på maten i bamba efter att ha läst om delikatessen Banan med sill.
En återblick till Göteborgs bananimport och känslan av hopp börjar leta sig fram även hos den mest tröstlösa människa. Om en frukt-engagerad man kan belysa en sådan vit fläck i historien kan vi andra i alla fall uppmärksamma hans dag. Den 4 mars är Daniel Guldstrands och för oss göteborgare är det en möjlighet att minnas stadens stolthet, det riktiga guldet, bananen. Så kom ihåg hur vi för mer än hundra år sedan fick iland en gul ört som vi frivilligt tillagade med remouladsås. Det var andra tider, helt klart. Luta dig nu tillbaka, tryck i gång Banankontakt på valfri musikspelare och njut av prefererad banan. Idag är dagen vi blickar bakåt i historien med värme och stolthet. Förutom kring de rasistiska reklamaffischerna bananföretagen producerade, där kan vi skämmas lite.