Dörren till den gemensamma duschen i studentkorridoren är låst. På den har vaktmästaren satt en lapp:
”På grund av att vi har hittat mänsklig avföring i duschen så behöver den saneras!”
En gerillautredning påbörjas. Korridorens gemenskap förvandlas till en buskisversion av ”Förrädarna”. Någon av oss måste ha gjort det, men vem?
När vaktmästaren kommer för att byta duschhuvudet några veckor senare passar vi på att fråga om incidenten. Hon berättar att avföringen hittades under locket till duschbrunnen. Det var alltså inte en olycka med omfattande förstörelse, utan ett precisionsdåd.
De nya uppgifterna diskuteras med boende från våningen under. De berättar att de såg en från den drabbade korridoren gå uppför trapporna med ett hemsläp. Utredningen har nu sitt nyckelvittne och händelseförloppet klarnar:
Hemsläpet vaknade hos en främling och behövde uträtta sina behov, men eftersom allt som sker på toaletten i ett studentrum hörs ut kunde hon inte göra det där. Hon lämnar rummet, ser den gemensamma duschen och bestämmer sig för att göra det vidrigaste en människa gjort sedan Palmemordet.
Detta är förstås bara en teori, men likt Stig Engström kommer vi inte runt hemsläpet.
Tänk vad skam kan göra med en människa. Att gå på toa är något av det vanligaste folk gör, men ändå ska det vara så jobbigt när andra får veta om det. Så sent som igår bad min flickvän mig sätta på mig brusreducerande hörlurar för att hon var dålig i magen.
Samma sak gäller andra kroppsfunktioner. Förkyld? Ingen vill höra när du snyter dig. Smakar maten gott? Dregling är förbjudet. Illamående? Kräks du i taxin blir det böter.
Tyranni.
Jag vill vara tydlig med att jag inte direkt är en pionjär när det kommer till skamlöshet. Jag täcker för munnen när jag gäspar, jag snörvlar inte högt och jag håller för magen när den kurrar så folk förstår att det inte var något annat som lät. Folk kallar det att vara väluppfostrad, men jag kallar det dystopi. Ska vi inte få vara människor av kött och blod och en massa annat?
Men duschkatastrofen blev en vändpunkt för mig. Precis som med andra vansinnesdåd började jag tänka på omständigheterna som skapade gärningspersonen. Skammen hade helt enkelt gått för långt. Den var obotlig och sett från hennes perspektiv fanns det bara en sak hon kunde göra.
Så egentligen var det inte hemsläpet som bajsade i duschen. Det var samhället.