I en tid av motsatsen till gemytliga livsförhållanden i större del av Tellus reser sig frustrationens fana och lockar respektsuktande profiler. Jag har valt sida, i hopp om att en dag få uppleva tillfredställelse.
En kvinna log mot mig sittandes på fyra pallar av modell EU. Solen sken från riktning upp i riktning lastpall, hindrad av ett arkitektoniskt misstag. I den senare del av kvinnans passerande av den passage som var förbi mig märkte jag att jag log. Fy!
Det finns ingen enskild grund för den låga som är den inneboende frustration en lagom engagerad försöker få ner i ord. I en tid när mogging(?) inte innefattar att le kan en sammanbiten herre ses som fashionabel. I högre aktade kretsar möjligt till och med som utövare av looksmaxxing(?) såtillvida man med märkbar kraft biter samman övre och nedre käke i lagom vrede. Jag önskar avstå sammanblandas med dessa banbrytande idealister.
Inte är ett känslolöst med fördel för frustrerat uttryck något trendigt. Det saknar positiv kausal utvecklingsriktning. Det kräver att man är arg om man önskar tas på allvar. Frånräknat Kim Yo-jong och Martin Melin kan en inte vara glad och respekterad.
Rimligt hade det varit att vara arg på priset av nödvändigheter, en något mer offensiv(?) motsvarighet till kalla kriget eller vinden. Jag har vid mina sinnes fulla bruk bestämt att vara arg av ogrundad anledning. En omvänd syn på Kay Pollacks uppmaning.
Min förhoppning är inte att vara efterträdare i ett led av demokratiska regenter, inte heller bli polis. Jag önskar paradoxalt nog uppnå den motsatta känsla vilken jag tror alla vilka lever efter sed arg eftersträvar.
Till historien hör att min mor uppmärksammade mig på den risk jag löper för att bli en sur gubbe när jag kommer till åren med anledning av de tidiga symtom en visat. Jag väljer att välkomna detta. Det är min superkraft.