Förband:
Betyg: 9/13
Stockholmssångerskan Mira Ray står för kvällens uppvärmning av publiken med starkt avskalade versioner av hennes låtar. Hon och hennes gitarr ackompanjeras av Axel Kronér på piano och körsång, och det är allt som behövs. Hennes kraftfulla röst ekar väl i konserthusets rundade väggar när hon skiftar mellan rasp och falsett. När hon sedan avslutar det halvtimmes långa setet med en kraftfull cover av Björn Afzelius När bomberna faller får nog hela publiken gåshud under den sista tonartshöjningen. Mer kan man inte begära av ett förband.
Huvudakt:
Betyg: 8/13
Min vän och jag, det är namnet på både turnén och den gemensamma plattan som Albin Lee Meldau och Arvid Nero släppte i november förra året. Skivan är en tonsättning av 11 klassiska svenska dikter och nästan alla låtar spelas under kvällen, tillsammans med några låtar vardera från deras respektive solokarriärer samt en del covers.
Namnet passar. Att Albin och Arvid är vänner märks, både i samspelet mellan dem på scen men även i jargongen under mellansnacket, trots att de ofta känns förskrivna. Att de har spelat tillsammans mycket märks, men ändå är flera av de bästa låtarna när Arvid sjunger själv.
Konserten börjar med två visor från den hyfsat nysläppta skivan. Albin och Arvids röster flyter samman från första stund, nästan ännu bättre än på skivan. Det är ett genomgående tema under hela konserten, för de är verkligen samspelta. Men med den potentialen hade det gått att göra mycket bättre än vad det blev.
Konserten känns stundtals lång och tråkig. Inte för att den är dålig, men för att den inte sticker ut. Många av låtarna låter snarlika, och även om de är väldigt fina så kunde man kapat ett par stycken. Helst Albins egna låtar. Hans ansiktsuttryck är konstant förtvivlad och fundersamt. Och visst passar det låtarna, men ett enda leende skulle han kunna bjuda på. När han ska spela den största hitlåten Josefin gör han det väldigt fint, men inför låten berättar han hur han inte njuter av den längre och antyder på att han egentligen inte vill spela den. Det finns med i bakhuvudet under hela låten och drar tyvärr ner betyget. Albin ser dock ut att njuta när han vid upprepade tillfällen får spela congas, och kanske är det just det han gör allra bäst under kvällen.
Det är Arvid som sticker ut mest ikväll. Iklädd en röd, kortärmad skjorta och en väst med en broderad ros ser han ut att ha roligast av de två. När han i mitten går ifrån det mörka, vackra temat genom att låta Albin vila och ensam sjunga succé landar det väl. En låt om att ta dåliga beslut på fyllan ger publiken ett välbehövligt skratt innan de djupa texterna om krig, fred och livets stora frågor ska fortsätta. Att avsluta med en sådan låt landar dock inte lika väl. Hans Öl & Karaoke borde spelats i samband Succé Istället för sist av alla. Eller helst hade han kunnat skippa den helt faktiskt, framför allt när publiken inte alls är taggade på allsång trots att det är i princip slutsålt.
Sammanfattningsvis var det en bra konsert, eller, helt okej. Deras vänskap lyser igenom i de otroligt träffsäkra stämmorna och komp-bandet sköter sitt jobb mycket väl. Men konserten sticker inte ut på något sätt, jag kommer inte komma ihåg mycket från den om 1 år. Och Albin Lee Meldau, lite mer kan du bjuda på dig själv.
Nu väntar två till spelningar på Göteborgs konserthus på fredag och lördag innan turnén är slut.
Bäst:
Vore jag gud. Arvid sjunger själv en tonsättning av Astrid Lindgrens dikt med samma namn. Ackompanjerad av paino, dragspel och tvärflöjt får han texten att kännas mer relevant än någonsin, trots att den skrevs för över 50 år sedan. Det är även låten som genererar klart mest applåder.
Arvids tre gitarrsolon. Arvid den större stjärnan ikväll och när han får spela gitarrsolo njuter både han och publiken. Hans smått distade gitarr sjunger perfekt över de lena och försiktiga kompen.
Håll om mig hårt. En svensk tolkning av The Beatles klassiska Don´t let me down som inte låter helt olikt originalet, om man bortser från texten. Stämmorna sitter och Arvids gitarrljud är direkt kopierat från övergången mellan 60- och 70-tal. Efter låter går de av scenen och här borde konserten avslutats utan extranummer.
Sämst:
Publikens insats i slutet. När Arvid försöker haffa folk i publiken, som en viss allsång på Skansen-ledare, faller det helt platt. Endast en person ställer motvilligt upp på att sjunga i mikrofonen och resten av publikens allsång är inte ens fisljummen.
Öl & karaoke. En konsert baserad på svensk poesi, med texter som ibland är över 100 år gamla, får inte avslutas med Arvid Neros Öl & karaoke. Det känns som ett slag i ansiktet mot Astrid Lindgren och Stig Dagerman när konserten avslutas med en refräng som bara består av att nämna titlar på gamla karaoke-dängor. Kanske vill de få publiken att lämna med ett leende på läpparna och sukta efter efterfest, men det går inte när det är torsdag och majoriteten av publiken är över 55 år.