Skamsenhet är en av de känslor jag har allra närmast till. Jag känner mig skamsen när jag tvingas ta ett telefonsamtal på ett, i övrigt, tyst tåg. Jag känner mig skamsen när jag glömt packa med mig underställ på skidsemestern. Och magen vrider sig av ångest när det tar mer än trettioåtta sekunder för mig att behärska något jag aldrig tidigare testat på. En psykolog hade nog haft en del att säga om min relation till skammen. Men framför allt får min egna skam mig att fundera på andra människors relation till känslan. Eller brist därpå.
Den senaste konflikten i Mellanöstern kan knappast ha undgått någon. Inte heller att ett par tusen svenskar tydligen sitter fast i olika gulfstater efter att stora delar av luftrummet i området stängts. När flera av dessa svenskar deltar i intervjuer om sin situation kan jag inte låta bli att fyllas av sekundärskam. Inte nog med att de flugit, en kardinalsynd i klimatapokalypsens tidevarv. Dessutom har de rest till städer som Dubai och Doha. Städer i länder där 12 livegna gästarbetare i veckan dog i arbetsplatsolyckor i samband med herrarnas fotbolls-VM. Länder som ger våldtäktsoffer fängelse och där homosexualitet kan bestraffas med dödsstraff.
Är det verkligen länder att åka på semester till? Är det verkligen något man kan göra utan att skämmas?
Om vi bortser från de människorättsbrott länderna gör sig skyldiga till måste vi ändå ha ytterligare en sak i åtanke. Både Doha och Dubai är objektivt tråkiga städer. Det man möts av efter en snabb googling är meningen “Doha är inte en stad värd att återvända till”. Gott så. Då verkar snarare Dubai ge mer resa för pengarna. Här rekommenderas man nämligen att stanna i hela fyra dagar!
En perfekt Dubai-resa består, enligt en resebloggare, av följande: Besök Burj Kalifa, shoppa, besöka en vattenpark och åka ut till Palm Jumeirah. Den sistnämnda är en av världens största konstgjorda öar och verkar till 50 procent bestå av motorväg och 50 procent som en kuliss från White Lotus. Kanske är det just det konstgjorda som får mig att vilja kräkas på allt som andas Dubai. Hela staden känns som en illa bygd Potemkinkuliss.
Ska man sammanfatta de båda städernas kulturella arv hittar vi inget annat än manschauvinism, själlösa gator och en choklad som i ärlighetens namn omöjligt kan mäta sig med en vanlig guldnougat.
Kan man verkligen åka till så intetsägande städer utan att skämmas?
Medan jag skriver detta drömmer jag mig till Indien. Mina tre resor dit har sammanlagt släppt ut över 8 ton koldioxid. Mer än vad en genomsnittlig svensk släpper ut på ett helt år. 2019, när jag var där sist, dog 1 731 personer i Indien medan de satt fängslade eller häktade. Människorättsorganisationer som satt sig in i ärendet hävdar att tortyr inte kan uteslutas som dödsorsak i flera av fallen. Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta längta dit.
Så låt mig så smidigt jag kan kliva ner från min höga häst och konstatera detta. Kanske borde jag se mig själv i spegeln och plocka bort den där bjälken som sitter fast i mitt öga, innan jag låter blodtrycket stiga till farliga nivåer över flisan i min broders. Kanske borde jag skämmas lite mindre över vissa saker, och mer över andra? Kanske borde fler skämmas över mer. Förmodligen ligger sanningen någonstans mitt emellan.