Man får inte ha favoritbarn men om någon skulle tvinga mig att välja så är det damp-barnen.
När jag och en kompis gick på gymnasiet höll vi i danslektioner för en grupp barn på en skola i Partille. Där träffade jag Meja. Meja var ett sånt barn som växte en decimeter på två terminer utan att hjärnan hann följa med så att benen och armarna sprattlar sådär okontrollerat. Hon hade nästan aldrig något annat än mjukisbyxor på sig. Som slutade lite för högt upp på ankeln. Inte heller de hade hängt med i växtspurten. Meja dansade aldrig på lektionerna. Hon stod och petade sig i näsan och såg ut som att hon ville krypa ur sitt skinn av tristess. Och sen plötsligt kunde hon springa rakt emot mig och meja ner mig på marken. Med samma fart sprang hon utan undantag mot mig med armarna utsträckta i en kram när hon såg mig på skolgården. Meja kunde verkligen förvandla en dålig dag till en bra dag med bara en grimas.
När jag vikarierade på ett fritidshem så gick Adam där. Han hade varit en riktigt värsting i trean men lugnat sig nu, berättade min kollega för mig. Adam tappade det ibland. Kunde kalla något annat barn för bög eller jävla kuksugare och sen genast ångra sig. Adam var uppmärksam på andras känslor. Det var han som pratade med de barnen som ingen annan pratade med. Det var han som märkte om någon var utanför. Han var ofta med och spelade min kollegas favoritspel. Efter ett tag fattade jag att han var med för att göra henne glad. Han var så rädd för att göra andra ledsna och ändå kunde han inte stoppa sig själv från att skrika bög.
Elio var mycket mindre än de andra barnen och skelade märkbart. Han var tyst för det mesta. Men när han pratade var det på engelska. Han var bara sex år och använda så komplicerade ord att det fick mig att ifrågasätta precis allt. Han pratade ofta med sig själv om saker som jag inte begrep. Att sitta still i ett klassrum var så fruktansvärt för Elio att det ofta inte tog mer än en minut innan han låg på marken och slog i golvet eller stod på bordet och hoppade. När han en gång faktiskt satte sig ner med mig vid sin bok under några minuter så förstod jag att han kunde lösa uppgifterna dubbelt så snabbt som alla andra elever.
Till alla damp-barn som växer upp och konstant har lite (eller väldigt) dåligt samvete oavsett sammanhang och bär på en vag känsla av att ni förorsakat en katastrof. Ni var inte i vägen, det var ingen fara när glas sprack och målarfärg spilldes. Ni var anledningen till att jag ville gå till jobbet.
”Visst har det blivit kaos i tidens lopp, men så länge det finns ungar så finns det hopp”
-Cornelis Vreeswijk