Rawdogga, soft girl och rage bait. Det är exempel på några av orden från Svenska Akademiens nyordslistor de senaste åren. Inga konstigheter tänker ni, men tillåt mig att upprepa. Det är exempel på några av orden från Svenska Akademiens ordlistor de senaste åren. Svenska Akademien. Vad fan är det som pågår?
Jo, det svenska språket verkar gå mot en långsam död. Likt mördarbakterier tar de sig in och etsar sig fast: de fula, engelska orden. Man närmar sig inte längre, man approachar. Man tar sig inte längre an en utmaning, utan en challenge. Och kanske värst av allt: Saker är inte längre rimliga, de makear sense. Min bägare rann över när ett engångsligg tog stryptag på mig och frågade: ”Är det här weird?”. Ja, det är det. Fråga om det är konstigt istället.
Det finns en föreställning om att svenskan är ett ordfattigt språk. ”Det är mycket enklare att uttrycka sig på engelska”, hävdar ofta engelskans förespråkare. Men att svenskan skulle sakna ord är, enligt språkvetare, en seglivad myt. Det går galant att uttrycka sig på svenska. Personen som prompt måste använda sig av engelska ord är antagligen bara lat, slö, loj, slapp eller bekväm.
Missförstå mig rätt. Språk har alltid utvecklats och förändrats och svenskan kryllar av lånord. Det är inget konstigt med det. Kruxet här är att det redan finns ypperliga svenska ord att ta till. Och gör det, mot förmodan, inte det: hitta på ett nytt! Var lite kreativ. Det är dessutom en jävla skillnad i stil och finess när det kommer till exempelvis balkong och paraply, som vi snott från franskan, och slay queen.
Jag ska vara ärlig. Jag är inte Guds, eller svenskans, bästa barn. Jag går titt som tätt i den engelska fällan och många gånger måste jag bita mig i tungan för att inte ett litet connecta eller red flag ska slinka ut. Ibland blir jag till och med frestad att rent av kapitulera och erkänna mig besegrad. Som nu, till exempel; texten ska rundas av och till och med jag kan se hur fint det skulle sitta med ett mic drop – men jag är väl inte lat, så: ridå!