“Känner du Jockiboi eller?” Den utan tvekan mest ställda frågan jag får när jag säger att jag kommer från Norrköping. Vad tror de att jag kommer svara?
– Ja, det är ju faktiskt så att alla vi som kommer från Norrköping är släkt med honom i rakt nedstigande led. Varje år har vi en stor fest där alla bjuds in till Lundellhuset för bubbel och snittar. Vi får trycka hans hand och han känner oss alla vid namn, eftersom vi är så nära. Hade inte Norrköping fått sitt namn från att ha varit en handelsplats norr om Söderköping, så hade den förmodligen hetat “Jockiköping”. Jag menar, Joakim Lundell är ju ändå det största vi har.
Nej!
Även om det är det utan tvekan bästa svaret så tvingas jag, sorgligt nog enligt vissa, att säga att under mina drygt 20 år som Norrköpingsbo har jag bara sett honom en gång. Han hälsade inte ens. Men det är jag i ärlighetens namn ganska tacksam för. I sann spökjakts-anda hade jag kunnat säga att han är ständigt närvarande, men det är ofint att ljuga.
Trots frånvaron hemsöker Jockibois ande mig och hela Norrköping. Den skadar folks första intryck, både av mig och av staden. Jag lovar att det finns mer än pranks, påhittade spökjakter och kurragömma där jag kommer ifrån. Vi har ju bland annat vårt one hit wonder Pontiak med låten 80-talet, en riktig kulturskatt.
Är det, och ska det vara lagligt, att Jockiboi är den enda referensen till Norrköping för hela min generation? Jag vågar sticka ut hakan och säga nej. Men jag gör det med största försiktighet och med risk för att hamna i ett öppet bråk på Snapchat.
Varför har han egentligen blivit ansiktet utåt för Norrköping, när han från början är från Vadstena? Det känns lurt. Är det dialekten, genomarbetade och icke iscensatta pranks eller det vackra vackra Lundellhuset med tillhörande spa? Kanske är det den aldrig sinande brunnen av familjedrama som vi får ta del av i sin helhet? Jag vet faktiskt inte och det kan vara så att Norrköping helt enkelt inte har något bättre att komma med.