Det finns vackra ord. Ord som använts av poeter i tusentals år. Och så finns det ordet bamba.
Det är kanske inte världens vackraste ord. Det är kanske inte den mest logiska förkortningen av barnbespisning. Men det väcker ändå något i mig. Det är ju världens mest självklara ord.
Man gick dit varje dag. Plasttallrikarna skramlade. Någon spillde mjölk över bordet. Någon som hette typ Robin klagande alltid på maten, oavsett vad som serverades. Augusts föräldrar hade skilt sig men det var glömt nu, det är ju pannkakor i bamba!
Jag tänkte aldrig över själva ordet. Inte förrän någon utifrån Göteborg ifrågasatte mig när jag pratade om bamba.
“Bamba?”
“Ja du vet bamba, där man äter”
“Jaha, du menar matsalen”
Matsalen. Det är ett ordentligt ord. Ett som gör sitt jobb. Men matsalen är kallt och kliniskt. Ett riktigt ord. Men det säger ingenting om hur det faktiskt var. Matsalen låter som ett rum, men bamba låter som ett rum där livet pågår. Skulle det kräva att ordet blev ifrågasatt för att jag skulle inse det speciella med bamba.
Först då insåg jag att det kanske inte är ett ord det handlar om, kanske är det göteborgskan. Göteborgskan finns i många former. Från Hovås till Hisingen. Från det övertydliga där varje vokal hänger kvar, till det kompromisslösa där orden inte ber om ursäkt för att de tar plats. Göteborgska är inte bara en dialekt. Det är en personlighet.
Göteborgska försöker inte vara perfekt. Bara begriplig. Och det är precis därför bamba är ett oändligt mycket ärligare ord än vad matsal någonsin kan vara. Det försöker inte vara korrekt. Det försöker inte låta fint. Det försöker bara beskriva något som alla här förstår. Bamba är lika självklart för Göteborg som regnet över staden. Matsalen är ett rum. Bamba är en uppväxt.