Melodifestivalen utspelar sig under det sex deppigaste veckorna på året. Med sig för programmet med sig glädje, skratt och för min del gemenskap. Jag och mina vänner sitter antingen tillsammans redo att betygsätta artister och fnissa åt mellanakterna, eller på distans och live-uppdaterar varandra om våra respektive åsikter gällande det som är framför oss på skärmen. För mig är Melodifestivalen inte bara ett TV-program. Det är en livsstil.
Inför årets festival var jag mer exalterad än jag varit på länge. Som fan av radioteatern 22 kvadrat i P3 så var jag positivt inställd till Hampus Nessvold. Gina Dirawi är även en mello-legend vars mellanakter jag fortfarande kan utantill. Förväntningarna var skyhöga och spänningen var olidlig.
Innan festivalens start var jag inne på min favoritsida mellopedia när jag kom över informationen att Edward af Sillén inte är med och skriver manus detta år. Han är personen som under förra året fick Edwin Törnblom att gå från en störig kille till en ikon, och som har gjort att Sverige betraktas som det landet som är bäst på att hålla i Eurovision. Edward Af Sillén har varit borta från melodifestivalen i några år men i och med hans återkomst 2025 så trodde jag att Mello återigen skulle vara SVTs gåva till folket, men istället har det totalfloppat.
Jag vet inte varför Anders Wistbacka, årets projektledare och högsta ansvariga chef för Melodifestivalen, inte har sett till att Edward af Sillén är med, men jag vet att Anders Wistbacka har skapat sig en ny fiende. När till och med Christer Björkman har gång på gång fått med Edward i Mello produktionen så kan det inte vara så svårt. Som Christer Björkmans största hatare så mår jag inte bra av att sakna honom. Men det gör jag. Innerligt.
För att mellanakterna ska hålla i sig under alla sex veckor så brukar SVT köra på det vinnande konceptet att ha en röd tråd genom det hela. Ett skämt som byggs upp mer och mer under deltävlingarna och sedan avslutas i finalen. 2009 var det den otroliga låten Tingeling som höll den röda tråden. Den mellanakten slutade med att Sveriges utrikesminister behövde uttala sig gentemot Ryssland och att ryska medier var fruktansvärt upprörda på Sverige. Där snackar vi en riktigt stark mellanakt.
I år har vi fått följa att Hampus Nessvold i sina tonår skickade in en låt för att vara med i programmet, och sedan blivit teasade över hur den lät. I programmets sista deltävling, eller kval eller vad det nu var för något de har bestämt att kalla det, så framförde Sarah Dawn Finer hans låt. Jag gillar henne, hon är mysig, hon är schlager och hon är pålitlig. Jag tycker det är taskigt av SVT att tvinga henne medverka i detta fruktansvärt dåliga skämt. Hon förtjänar bättre.
Inför finalen på lördag så har allt hopp om att detta går att rädda dött ut. Programledarna har varit katastrofala, låtarna kommer jag inte ens ihåg och jag vet faktiskt inte om jag fixar att se Sanna Nielsens outfit igen. Jag har inte ordnat mello-kväll, jag har inte gjort ett bingo och jag planerar inte att ta fram min rosa boa. Jag har redan raderat appen som man behöver för att hjärtrösta. Jag har aldrig varit så här besviken. Hade jag varit en av producenterna hade jag lämnat landet fortare än Dermot Clemenger.