I årets förtroendebarometer har svenskarna återigen fått betygsätta samhället. Förtroendet för många samhällsinstitutioner är lågt. Det kan man ju förstå. Jag vet inte om ni har tagit del av nyheter de senaste 20 åren. Det är inte solsken, direkt. Dystopierna verkar avlösa varandra. Där filmer och böcker får nöja sig med antingen klimatkatastrof, kärnvapenhot, övervakningssamhälle, fascism eller AI har vi fått allihop.
Satan så spännande, är min spontana reaktion. Var är alla tuffa robotar som i Terminator? Jaha, dagens AI är typ glorifierad autocorrect. Men de auktoritära tyrannerna är i alla fall svartklädda, eller hur? Och en och annan dödskalle kan de väl få plats med på sina dräkter? Och hjälm. En tuff hjälm har de väl i alla fall? Nej, de är töntar. Töntar med dåliga frisyrer.
Jag känner mig besviken. Inte för att världen går under, det har väl alla i min ålder mer eller mindre tagit för givet. Nej, jag känner mig besviken för att undergången är så fisljummen. Var är apokalypsen med stort A? Världen brinner, arter dör och krig är i modet. Men kunde det inte ha varit lite coolare? Lite mer Mad Max och lite mindre pressträff med folkhälsomyndigheten. Det hade kunnat öka förtroendet för samhället, tror jag.
Det är inte för mycket begärt. Vi är en trasig generation. Vi saknar både hopp för framtiden och samhällsförtroende. Kan inte världen bjussa på något bättre än grå techbolag och koldioxidutsläpp?
Ni makthavare får ta och lägga i en växel. Om ni nu har enats om att världen inte är värd att rädda får ni i alla fall förstöra den med stil. Omfamna superskurken i stället, det blir både tydligare och roligare för oss alla.
Har jag förtroende för samhället? Du får fråga mig igen om 40 år. Om allt går som det ska åker jag då runt i ödelandskapet på min enorma motorcykel. Då är mina axlar täckta i nitar och hagelgeväret hänger på ryggen. Då har jag ett leende på mina läppar. Då är mitt förtroende stort.