Jag har precis börjat skriva brödtexten och jag känner redan era misstänksamma blickar mot skärmen. Ni vet inte om ni ska tro på mig eller inte. Såhär kan inte ett samhälle få fungera. Den misstro som gensomsyrar hela den här helvetesdagen är ren tortyr. Som barn kunde jag ligga vaken sent den 31 mars och kallsvettas. Drömma mardrömmar om jag att skulle ramla ner från ett träd på rasten, ringa min mamma gråtandes och be om att få bli hämtad från skolan och få svaret:
”Bra försök idiot. Den lätte går jag inte på. Gå nu och sätt dig på mattelektionen. Det finns pyttipanna i frysen när du kommer hem. Mamma ska ha Cityakuten-maraton hos sin väninna Jessica och dela på femton bag-in-box viner. Foot of Africa, inget annat. Stör inte mig något mer, jag har rökpaus”
Nu hände i och för sig aldrig detta. Och min mamma varken röker eller har ett problematiskt förhållande till alkohol. Hon har inte heller någon gång kallat mig för idiot. Cityakuten dock, den skiten älskar hon. Men det spelar egentligen ingen roll att det aldrig hände. Skadan var redan skedd. Ångesten åt upp lilla Simon inifrån.
Det värsta var de gångerna man själv faktiskt blev lurad. Och nu tänker ni säkert: ”Men gud, vad tråkig du är!” Men där har ni fel. Jag är faktiskt ganska rolig. I alla fall om man utgår ifrån vad mina klasskamrater skrev för motivering när jag med skakiga ben gick upp på scenen under skolavslutningen i åttonde klass och tog emot priset: klassens kompis. Jag är väldigt rolig om man frågar min kompis Max, min pappa och min vän Einars 13-åriga lillebror. Så det så. Det är inte mig det är fel på – det är alla andra.
Tillbaka till ämnet: att bli lurad på första april. Jag vill vara tydlig här. Jag har INGA problem med att bli lurad vilken annan dag som helst. Jag har faktiskt till och med skrattat åt det en eller två gånger. Och om man känner att luraren i fråga börjar bli lite väl nedlåtande kan man bara svara något i stil med:
”Vilket fel har jag gjort? Litat på att en kär vän talat sanning? I sådana fall, min bäste herre, vill jag inte ha rätt.”
Sen kan man kramas, pussas och dansa genom solnedgången tillsammans och allt är glömt och förlåtet. Det är den totala förnedringen det innebär att bli lurad på just den första april jag inte klarar av. Det finns inga ursäkter.
”Hur kunde du gå på det där, på första april? Din jävla nolla! April april din dumma sill!” Fyfan. Det ryser i hela kroppen när jag tänker på det. Och vadå “din dumma sill”? Varför blandar ni in sill i detta? Denna fantastiska fisk har mättat magar i generationer. Utan sillen hade vi svenskar inte dansat runt i varma rum om vintern, det kan jag lova. Respektlöst uttryck, enligt mig.
I alla fall. Jag tycker att det är dags att vi slutar med detta nu. Om vi ska leva ihop som jämlikar i ett samhälle kan vi inte ha det så här. Jag borde sjukanmält mig idag. Jag klarar inte av detta. April april, din underbara sill. Tack för allt du har gjort för Sverige.