Missförstå mig inte, jag tycker om djupa konversationer – NÄR DE UPPSTÅR NATURLIGT. Jag tycker om fina och svåra ord – NÄR MAN FÖRSTÅR DEM. Jag tycker om nördighet, filosofi och poesi – NÄR DET INTE ÄR DRAGET UR RÖVEN. Låter kanske aggressivt men sanningen är att jag är så trött på folk som strävar efter att vara pretentiös. Lägg av för fan!
Det verkar som att vår generation fått något galet “medelmåttighetskomplex”, där allt man gör måste framstå som någon extravagant utläggning. Allt ska in i något onödigt förfinat paket. Varje dag hör jag människor som kastar omkring ord de inte ens förstår själva. Varför? Det är så fruktansvärt ocharmigt att posera som en intellektuellt överlägsen människa, när man inte ens själv har någon aning om vad fan man sysslar med.
Ingen människa föds pretentiös. Det växer oftast fram ur osäkerhet i tonåren när man vill verka annorlunda, speciell och intellektuell. Men borde inte det avta i vuxenlivet? Är ni verkligen så osäkra? Om osäkerhet är orsaken så kan jag ju såklart tycka synd om er, men då får ni faktiskt jobba lite på er själva istället för att besudla oss med era utläggningar om Kafkas tankar om kognitiv dissonans.
Men missförstå mig inte: Att vara hyperintresserad och nördig inom ett ämne, det är en helt annan sak. Det är raka motsatsen – det beundrar jag. Att vara äkta nördig handlar om passion. Man glömmer hur man låter, pratar för att man inte kan låta bli, och det finns både ödmjukhet och glädje. Falsk intellektualitet däremot handlar om image; ord väljs framför innehåll, man är rädd att avslöjas och allt blir ett skådespel. Erik Niva är ett lysande exempel på det förstnämnda – han dyker ner i detaljer av ren kärlek till ämnet, utan pretention.
Inte nog med att pretentiöshet blir nedlåtande mot andra människor – det är dessutom ett otroligt osexigt beteende. Nörderi, det är sexigt. Pretentioner förvandlar samtal till prestigeprojekt i stället för möten med människor. Det dödar spontanitet, värme, kärlek och äkta humor. Det ironiska är att människor som försöker framstå som djupa ofta är de minst intressanta. Och som om det inte vore nog – pretton försvårar vardagen. Tänk dig att du är på ett helt vanligt jäkla möte på jobbet/skolan. En normal människa föreslår att gruppen borde tänka igenom strukturen och planeringen mer. Men pretton? De harklar sig, tar sats och börjar: “Om vi betraktar projektets kärnfrågor utifrån ett mer holistiskt paradigmskifte…”
Nej tack! Gå hem!
Är alla livrädda för att vara en vanlig människa? Har äkta “bildning” blivit en accessoar istället för en process? Jag vet inte. Jag har inte svaren. Men innan vi alla går under i ett moln av pseudovetenskapliga begrepp och självutnämnda “intellektuella” – vill jag avsluta med en uppmaning: Var nyfiken på riktigt, inte konstlad. Det är betydligt charmigare än att vara en levande uppslagsbok utan uppslagsord.
Absolut, det är paradoxalt att jag sitter här och skriver om min avsky mot pretentiösa människor. Men själv har jag biologiskt minne och är alldeles för fotosyntetisk för att använda ord jag inte riktigt behärskar.