Det här är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.
Nu är det vår och jag vill bli kär. Jag har försökt, i dessa tider när alla är chronically online – hur ska man då träffa nån? Gemensam kompis? Matbutik? Gå in i någon av en slump på stan och bli kär vid första ögonkastet? Högst osannolikt. Vad finns då kvar om inte dejtingapparna? Tro mig, jag har testat, och de funkar inte.
Denna misär jag befinner mig i började när jag hade varit singel alldeles för länge och mina vänner till slut sa ”men Liv, ska du inte bara ladda ner Tinder då?”. Så då gjorde jag det, och sedan dess har det hänt en del.
När jag började använda appen fanns det ändå en liten del av mig som hoppades att mina förutfattade meningar skulle bli motbevisade. Man träffar ju ändå människor då och då som, förvisso med en mumlande och lite smått skamfylld röst, berättar att de träffade sin partner genom en dejtingapp.
Nu, några månader senare, kan jag konstatera att just den appen inte verkar existera. Jag skulle kunna skriva en uppsats om alla hemskheter som jag kan koppla till dessa jävla appar, men det har jag varken tid, ork eller plats till.
Financial Times kom för några månader ut med en studie som beskriver de utmaningar dagens dejtingappar står inför. Intresset för apparna har minskat markant, särskilt bland unga kvinnor. De menar att de blir “emotionellt, mentalt och fysiskt utmattade” av apparna. Jo tack, jag instämmer. Men av någon anledning kan jag bara inte radera dem och tacka för mig.
”Min uppfattning är att det inte är socialt accepterat att vara inne på en dejtingapp innan lunch, som om desperationen blir mer okej när halva dagen har gått.”
För ett tag sedan gick jag på en dejt med en kille jag träffade genom en sån där app. Vi hade haft kontakt i nästan en månad varpå ni kanske tänker “Oj! Lång tid!”. Det är såklart sant, och lite pinsamt, men här kommer vi till problem nummer ett.
Min uppfattning är att det inte är socialt accepterat att vara inne på en dejtingapp innan lunch, som om desperationen blir mer okej när halva dagen har gått. Dessutom ska man vänta några timmar innan man svarar för att inte uppfattas som emotionellt investerad, eller bara allmänt intresserad för den delen. Det leder till att man tar emot ett meddelande från den här personen sisådär två gånger per dag, oftast på kvällen. Vad mycket man hinner lära känna varandra då.
Kort efter att jag hade planerat in den här dejten berättade jag det för min mamma. Ett misstag inser jag nu i efterhand. Hon utbrast, innan hon sa att hon var glad för min skull, med skräck i rösten, “NAE ÄR DET GENOM EN SÅN DÄR APP LIV”.
Här uppstod en obekväm tystnad. Jag insåg att jag hade två vägar att gå. Jag kunde ljuga och säga nej för att jag helt enkelt inte orkade ta den diskussionen. Jag kunde också accept my defeat och erkänna både för mig själv och henne att jo, jag har sjunkit så lågt. Jag valde nummer två. Det blev ett hot topic i flera dagar efteråt.
”Vi pratar inte nog om problematiken med att samtliga dejter i Göteborg tar plats på en och samma gata.”
Klipp till dagen då det var dags för dejt och jag var lite sen till stället vi skulle träffas (fick tips från en vän att man ska vara det). Här uppstår väl det största problemet av dem alla. I denna stund ska man, lite nonchalant, låtsas som att man vet precis hur personen man ska träffa ser ut, men i själva verket har man bara sett den i profil i lite dunkelt ljus på tretalet bilder. Man får ju helt enkelt gissa i blindo och hoppas att man hamnar på rätt dejt.
För där har vi nästa problem. Vi pratar inte nog om problematiken med att samtliga dejter i Göteborg tar plats på en och samma gata. Jag ser inget nöje med att gå på Andra lång med hjärtat i halsgropen och rädslan för att man kanske träffar någon man känner. Speaking from experience, du vet vem du är.
Är det bara jag eller verkar det vara enklare för män att hitta något seriöst på en app? Jag frågade en vän, som råkar vara man, om detta och han påstod att män kan vara lite mer “så att säga lösaktiga”. De är också mer beredda att ljuga om att de inte är det, och därmed kan det vara svårt för tjejer att hitta något seriöst. Charmigt. Attraktivt.
Men jag har ju såklart misstänkt det. Tanken på att dejta en man som befinner sig på en dejtingapp får mig att må illa (mvh Göteborgs största hycklare). För, likt typ alla andra tjejer, är jag bara idealist. Jag vill ha en hopplös romantiker som har varit hemligt kär i mig i månader men inte vågat säga något förrän nu. Inte en random kille som inte kunde bry sig mindre om att jag älskar oliver eller att Begging med Anton Ewald är min go-to karaoke-låt.
”Trots det kommer jag att finnas kvar där i flödet, inte för att jag nödvändigtvis vill eller för att jag hoppas på att min inställning någon dag ska ändras.”
Det blev ingen andra dejt med den där killen. För det blir ju sällan det. Det var inget märkvärdigt fel på honom men jag insåg där och då att det inte är såhär jag vill träffa mitt livs kärlek. Så okej. Jag hatar dejtingappar, och kommer mest troligt fortsätta göra det tills jag personligen blir motbevisad.
Trots det kommer jag att finnas kvar där i flödet, inte för att jag nödvändigtvis vill eller för att jag hoppas på att min inställning någon dag ska ändras. Men det har blivit som någon typ av trygghet. I en osäker dejtingvärld med män som ghostar hit och dit eller bara vill vara brevvänner, vet jag att jag alltid har några swipes att göra innan jag ska sova. Och just den känslan har jag inget problem med, för då har i alla fall jag kontrollen.
Nu är det snart dags att sova och vi alla vet vad det betyder, grov mjölksyra i swipetummen.