För tio år sedan grundade Daniel Guldstrand bananens dag, under samma period skapade han dessutom Bananklubben.
– Klubben är öppen för alla åldrar, och vi har medlemmar, evenemang, recept, bananfakta, en egen webbradio och mycket mer. Det handlar inte om någon strikt organisation utan om att ha kul, sprida positiv energi och ibland stötta goda ändamål som djur och välgörenhet, skriver Daniel.
Att Bananens dag infaller just den 4 mars är ingen slump utan väl genomtänkt av Daniel Guldstrand. Datumet är nämligen tätt förenat med starten av Sveriges bananimport. Under tidigt 1900-tal importeras den gula frukten till Norge men inte långt efter flyttade den norske bananimportörens son till Göteborg där han den 4 mars 1909 startade The Banana Company AB, som senare blev AB Banan-Kompaniet. Håkan Strömberg, pedagog på Göteborgs stadsmuseum, förklarar hur importen var en riskabel bransch. Så fort man har plockat bananerna så börjar de nämligen mogna. Det innebär att man har ett pressat schema för leveranserna, det blir ett ”chicken-race” som Håkan kallar det för.
– Kommer du för sent har du en hel last med övermogna bananer som är totalt värdelösa, säger han.
Bananbåtarna förtöjde vid, vad vi i folkmun kallar, Bananpiren. Den 600 meter långa betongarmen som sträcker sig ut i älven väster om Hisingsbron. Numera en plats för konserter och evenemang, tidigare en levande hamn och en port mot världen. Det officiella namnet är Södra Frihamnspiren och den invigdes 1922. Konceptet innebar att man inte tullade varor i hamnen utan först när de lämnade området och då transporterades in i landet. Dessa frihamnar skapade möjligheter vilka välkomnades runtom i Sverige. Nu kunde lasten bäras av i lugn och ro och det som ruttnat eller skadats slängdes innan tullen, man kunde även förvara varorna i hamnen tills man funnit en köpare eller i väntan på transit utan att betala tullavgift. Frihamnen är alltså inget namn utan ett begrepp, en idé från förr.
Det må ha varit spännande med det nya fenomenet banan men användningsområdet var oklart. För att sälja in frukten till befolkningen genomförde man därför stora kampanjer, till exempel under jubileumsfirandet när Göteborg fyllde 300 år. Kvinnor fick gå runt med exotiska utstyrslar och dela ut bananer till besökarna. Man framställde även olika receptböcker. På den tiden såg man bananen som ett mellanting till frukt och köttsubstitut. Recepten hette därför allt från Bananplättar till Stekta bananer med remouladsås. Bananen växte sakta men säkert på det svenska folket och sågs alltmer som en symbol för det exotiska.
– Något häftigt från fjärran land, som Håkan Strömberg utrycker det.
Runt år 2000 slutade man transportera bananer till Frihamnen. Vid transport använder man nu kylbåtar vilket gör att bananerna inte mognar lika snabbt. De plockas i klasar, så kallade ”händer”, och paketeras i lådor direkt. Bananer är fortfarande en del av Göteborgs import men de lastas nu av ute i Skandiahamnen i stället.
Den gula fruktens glansdagar må vara förbi, bananen är idag en del av vardagen och det är lätt att glömma dess betydelse genom tiderna. Bananens dag den 4 mars är en dag av glädje men bör också fira bananens resa enligt dagens grundare Daniel Guldstrand,
– Bananimporten var enormt viktig för Göteborg som hamnstad under stora delar av 1900-talet. Den skapade jobb, gav Göteborg en exotisk touch och gjorde bananen tillgänglig för vanligt folk – från en lyxvara på tidigt 1900-tal till vardagsfrukt för alla. Det var en symbol för global handel, välstånd efter kriget och Göteborgs roll som port till världen.