”Varför hejar du inte på något lag, Oliwer? Det är en fråga som jag inte sällan får. Ibland höftar jag till med Liverpool eller Blåvitt som svar för att snabbt ta kål på den återkommande, trötta konversationen.
Hur har vi hamnat här då? Hur kan någon vars liv enbart kretsat kring fotboll inte heja på ett lag? Vi backar bandet till omkring säsongen 2009/10, där en 6-årig Oliwer ser Zlatan Ibrahimović i en FC Barcelona-tröja för första gången. Det är mitt första fotbollsminne, vad jag kan komma ihåg i alla fall.
Efter två år lämnar han Barcelona. I samma veva släpps självbiografin Jag är Zlatan Ibrahimović, skriven av huvudperson själv tillsammans med journalisten David Lagercrantz. Förutom någon Lasse Maja-bok är det den första boken jag läser och på riktigt fastnar för. Alla berättelser om hans uppväxt, karriär och kalla relation med sin före detta tränare Pep Guardiola spinner bara vidare på mitt idolskap.
För Zlatan såväl som mig blev Barcelona till AC Milan. AC Milan till Paris Saint Germain och vidare till Manchester United. Och helt plötsligt är jag tonåring och inser någonstans hur bisarrt detta beteende är. Jag följde alltså en specifik spelares klubb tills det inte längre var etiskt försvarbart.
Men vad är då det fördelarna med att vara helt neutral i sitt supporterskap? Jag kan uppskatta begåvade spelare, snygga finter och ramstarka försvarsspel i varje match jag bevittnar. Utan färgade ögon försvinner det där supporterhandikappet, vilket gör att alla matcher går att njuta av på ett eller annat vis. När jag tittar på fotboll gör jag det för att känna något. Jag kommer aldrig uppleva den typen av känslor som de allra mest hängivna supportrarna gör, men att fotbollen väcker saker inom mig tvivlar jag inte på.
Att påstå att jag uppträder helt apatiskt inför olika lag är långt ifrån sant. Givetvis kan jag skaffa mig olika favoritlag, med spännande tränare eller fina spelare. Men dessa skiljer sig alltid från säsong till säsong. Att till exempel Nottingham Forest idag är parkerade på en tredjeplats i Premier League, är uppfriskande såväl som kittlande.
På sportbaren sitter jag vid mitt eget lilla bord med en öl i handen, medan det på bordet bredvid pågår livliga diskussioner. Ibland kan jag sakna att inte kunna delta i det oändliga hetsandet. Det utgör någonstans själva grundkärnan i fotbollsälskande, att heja, försvara och slaviskt följa sitt lag. Men jag sitter i stället där, tar en klunk bärs och njuter av matchen. Oavsett vilka som vinner.