Pirriga och exalterade kliver vi in genom dörrarna till högstadieskolan som kommer att bli vår efter sommaren. Vi lämnar mellanstadiets trygga skolgård bakom oss, där vi var de stora barnen som alla såg upp till. Nu blir vi plötsligt yngst igen, och oj vad liten man känner sig i de breda korridorerna.
Den exalterade känslan går snabbt över till ren skräck när vi får veta att vi ska få en rundvandring av åttondeklassarna. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och att inte skämma ut sig. Rundvandringen går fort fram: klassrum, kemisal, hemkunskap och bamba.
På väg mot idrottshallen passerar vi en anonym dörr. “Det är skolkuratorns rum” säger en av killarna i åttan. Han fortsätter att gå. “Ingen går dit” lägger han till och flinar. Jag hör en fnysning bakom mig, och sedan orden som får mig att stelna till:
“Där kommer ju du gå, ditt psycho”.
En iskall ström går genom kroppen. Jag svarar inget, utan försöker låtsas som ingenting. Åttorna är några meter framför oss. De skattar och pratar med varandra och jag hoppas att de inte hörde den hånfulla kommentaren.
Jag glömmer aldrig den känslan. Skammen. Känslan av att bara vilja försvinna. Trots att jag var till synes ensam om att gå till skolkuratorn, och att jag hade gått dit varje vecka i flera års tid, så visste jag inte att det gjorde mig till ett “psycho”.
Hela 56 procent av unga uppger att de lider av ängslan, ångest eller oro, det visar en rapport från 2024 gjord av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor. Det är alltså en majoritet. Samtidigt visar en undersökning från Skolverket att endast 16 procent av skolelever år 2015 uppsökt eller varit i kontakt med en kurator.
Tänk då att vi som barn går på regelbundna hälsokontroller hos skolsköterskan. En gång i ettan, en gång i trean, sedan sexan och slutligen nian. Skolsköterskan kontrollerar så att vi följer tillväxtkurvan och så att vi till exempel inte har skolios.
För att sätta det i perspektiv så visar en undersökning från Karolinska institutet att lindrig skolios förekommer hos tre procent av befolkningen, hos endast två till tre promille är skoliosen så allvarlig så att den behöver behandlas. Ändå går barnen på dessa rutinmässiga kontroller. Men de 56 procent som lider av ängslan, ångest eller oro – ja, de får själva uppsöka skolkuratorn för att få stöd.
Även när, eller om, de skulle uppsöka skolkuratorn kvarstår skammen och stigmat. Inte skulle väl någon som går till skolsköterskan bli retad för det – snarare kommer jag ihåg det som tvärtom. De som hoppade runt på kryckor eller hade brutit armen var ju coolast på skolan. De fick åka hiss, i stället för att gå i trappan, och kompisarna ville signera deras röda eller blåa gips. Och om det var någon som fick spendera rasten i skolans vilorum på grund av huvudvärk var det som att de hade vunnit på jackpott.
Jag vet att jag hade känt mig cool om jag behövde gå till skolsköterskan varje vecka. Med malliga steg hade jag kommit ut från skolsköterskans rum, och jag hade fått uppleva “fifteen minutes of fame” när klasskompisarna skulle kolla läget efter.
Men nu var det inte så. Det var inte med malliga steg jag gick ut från skolkuratorns rum, och jag ville absolut inte att någon skulle ställa några frågor efter.
Det finns en lösning. Gör det obligatoriskt i skolan med regelbundna kontroller hos skolkuratorn. En gång var tredje år, eller oftare. Elevhälsan borde kontrollera barnens psykiska hälsa på samma sätt som den fysiska.
Jag tror att det skulle vara revolutionerande. Det minskar stigmat och alla barn får en chans att prata ut. En kontakt etableras, barnen vet att möjligheten finns att prata om det skulle behövas och de är inte helt främmande till situationen i ett samtalsstöd. Det är även en chans för skolan och elevhälsan att få en uppfattning av elevernas psykiska hälsa och hemförhållanden, för att sedan fånga upp de som behöver extra stöd.
Tänk hur många barn det finns som mår dåligt i det dolda. Vissa är tysta och håller sig osynliga i bakgrunden, andra är glada, spralliga och låtsas som ingenting. Om de skulle ha en engagerad vuxen som stöttar och uppmuntrar dem skulle det kunna göra en stor skillnad.
Jag förespråkar samtalsstöd till alla som mår dåligt, men många väljer att inte gå. En rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin visar att en av fem personer som känt behov av att söka vård för psykisk ohälsa har avstått på grund av stigmat som finns. Skulle samtalsstöd normaliseras redan i skolåldern så hade det garanterat sett annorlunda ut.
Skolkuratorn Åse räddade mitt liv – om inte annat har samtalen med Åse gett mig lärdomar som jag drar nytta av varje dag i mitt vuxna liv. Alla hade mått bättre av att prata, vuxna som barn, och man är inte ett “psycho” för det.