Att Agitator skulle släppa sitt långsammaste och mest brutala album hittills är kanske inte något man haft på 2026-bingobrickan. Visst har de gjort både brutal och nedstämd musik innan, men då har det alltid gått att skymta en soluppgång. Eller åtminstone ett ljus i slutet av tunneln. På Året av sex finns det inte längre någon väg ut ur mörkret. Det är skoningslöst, men också imponerande starkt.
Låttexterna är en blandning mellan en skräckroman och lätt freudianska dagboksanteckningar. Det är vasst, ibland rent ut sagt obehagligt. Det hela förstärks av att Felix Lindström stundvis pratsjunger eller nästan reciterar sig igenom låtarna, med en sångröst som är betydligt mörkare än den man lärt känna på tidigare plattor. Bandet har även experimenterat med alternativa slagverk, både i form av hemmabyggen och diverse vardagsföremål, allt inspelat i en lada på Öland. Enligt den långa listan på skivbolagets hemsida ska allt från kopparrör till skördetröska ha spelats in. Resultatet är en hotfull och industriell ljudbild, där slagverken rör sig i låtarna som ett separat levande väsen.
Första spåret, Hundbettet, är ett ödesmättat crescendo som kastar en rakt in i albumets dunkla värld. Efterföljande Blyertsblad är mer avskalad, men minst lika explosiv. Det är ett smått förvridet, hjärtskärande svartsjuke-epos som långsamt äter sig in under huden. I Vänlighet höjs tempot markant. Drivet är hårt, nästan elakt, men också fullkomligt medryckande. Sedan kommer titelspåret, och återigen blir man golvad. Låten är en känslomässig ångvält som skär igenom mörkret likt ett gnistrande tomtebloss. Omskakande är det, och en av albumets klara höjdpunkter. Men ljuset dör snabbt. Nästa låt, Mitt förvridna jag är apokalyptiskt nattsvart. En domedags-liknande gudstjänst i en ödelagd fabrik. Här får man verkligen smaka på fynden i den öländska ladan då det både gnisslar och tjuter, kanske från bandsåg? Oavsett så är det mardrömsinducerande.
I Under vatten knuffas man plötsligt ut på ett rökinfattat dansgolv i en fullpackad klubb någonstans. Det är förföriskt och helt oemotståndligt. Som kontrast till detta kommer sedan Havstuplaner, där det i stället känns som att man flyter runt på botten av en djuphavsgrav. I Aftonrodnad anas en försiktig optimism. Låten påminner om syntpop-tonerna i tidigare verk, som Ismaskinen eller Taxi Driver från Vänner för evigt. Det är dock ingen feelgood-historia, albumets genomgående mörker genomsyrar textraderna även här. Efterkommande Hermelin är ett pampigt, nästan marsch-liknande nummer. Sist ut kommer en av albumets kanske mest avantgardiska låtar, Rosa hästar. En sorts mässande högläsning där texten sträcker ut sig, nästan som en novell. Det är kusligt drabbande, och helt klart en värdig final.
Året av sex är ett album som rör sig i kontraster. Mellan det vackra och det otäcka, mellan stråkarrangemang och rasande slagverk. Det är en ömsint smekning som plötsligt förvandlas till en motorsåg. Är det annorlunda jämfört med bandets tidigare verk? Helt klart ja. Men en sak förblir densamma – Agitator fortsätter göra musik som verkligen känns, som borrar sig in och sätter sig i benmärgen.
Betyg: 13,5 – Fullt CSN