Som 20-åring kan jag inte direkt säga att jag passade in på lunchvisningen av Super Mario Galaxy Movie, och jag passar nog inte heller in i skaran trogna fans. Min enda anknytning till Mario som franchise är ett Yoshi gosedjur från min barndom, ett par timmar spenderade på Nintendo DS och den gången på en personalfest när jag blev så hårt spöad Mario Kart att det kändes svårt att gå till jobbet helgen efter. Men jag begav mig ändå för att se nysläppet på premiärdagen. På XL-duk.
Filmen är en uppföljare till The Super Mario Bros. Movie som kom 2023. Filmen blev en kommersiell succé och drog in över 1,36 miljarder dollar (omkring 14–15 miljarder svenska kronor). Ensemblen är orimligt stjärnspäckad med stora skådespelare som Anya Taylor Joy, Chris Pratt och Jack Black som även repriserar sina roller i denna film. (Kan inte greppa att regissören till Uncut Gems gör rösten till Bowser Jr.!?!?)
Film är alltid bättre på bio och som utvandrad norrlänning måste jag tyvärr erkänna att jag aldrig tidigare sett en film på XL-duk då detta inte erbjuds i min hemstad. Därför finns risk för partiskhet. Handlingen är som man kan förvänta sig från en Mario-film: en prinsessa har blivit kidnappad och hela gänget måste hjälpa till. Det är en nostalgifest som känns i allt ifrån musiken till karaktärerna och den enorma mängden referenser. Materialet behandlas med vördnad från skaparna, och animeringen är helt otrolig. Trots det uppnår filmen inte någon typ av större substans, fastän tappra försök med Bowser Juniors daddy issues och Princess Peach som ska stå upp mot de patriarkala kidnappningarna av prinsessor. Men den är ändå underhållande, och hur kritisk kan man egentligen vara mot en film med åldersgräns från 7 år? Filmen saknar hjärta men absolut inte kärlek.
Filmen får en att ställa den eviga frågan; går det att göra en bra filmadaption av ett tv-spel? Alla som någonsin har spelat ett Lego-spel vet att det definitivt går att göra ett bra tv-spel av en film, och ibland kanske man även till och med kan uppnå ett resultat som är bättre än ursprungsmaterialet. Men det motsatta har visat sig vara svårt genom alla tider. Förra årets The Last of Us säsong 2 kan inte beskrivas som någonting annat än en slakt, Halos tv-serie blev enormt kritiserad av fans, och likaså nästan alla adaptioner som kommit före. Denna film är ingen slakt måhända, men lika bra som tv-spelet är det inte, och känslan av att det är varumärkesutnyttjande för att tjäna pengar är stark.
Men genom de råtaggade barnen som på väg ut från bion gick in mot sina påsklov fick frågan snabbt svar: det spelar inte någon roll. Spelen finns kvar och likaså adaptionerna, på gott och ont. Och när de merchbeklädda barnen i raden bakom mig utbrast Yoshi i beundrande röster känns det som att det är mer gott än ont.
Betyg: Stabila 7/13,5 CSN
Glad påsk!