Första april är en lustig dag. Den enda då alla svenskar skämtar lika.
De flesta år tillbringar jag den i ett slags limbo: lika mycket på spänn som med en känsla av överlägsenhet. Vänster hjärnhalva ängsligt medveten om att jag när som helst kan bli lurad som en sill, höger hjärnhalva ruvande på planer för hur jag ska lura mina vänner.
I år tillbringade jag första april mest med en känsla av övergivenhet. Tidigt på morgonen överhörde jag GöteborgNu:s reporter, Ellen Hörnfeldt, föreslå att skriva en krönika om huruvida göteborgarna lever upp till sitt vitsande rykte eller inte. Hennes slutsats var att vi inte gjorde det.
Det sved att höra en utomstående uttrycka besvikelse över Göteborgs oförmåga att leva upp till sin beryktade vitsighet. Särskilt eftersom det är någonting jag grubblat över själv. Förslaget träffade en öm punkt, kan man säga, och lät närmast perverst för mina öron: ska du skriva en text som detaljerar Göteborgs förfall i den nationella vitsbarometern – på denna alla skämtares dag? Åh, stackars stad.
Så vad hände med göteborgsvitsen? Och, på ett bredare plan, vad hände egentligen med göteborgskan? För tro mig när jag säger att de går hand i hand.
Jag kan väl intyga att min egen göteborgska inte är särskilt stark. Inte heller hos merparten av mina vänner är den det. Visst finns den där någonstans, egentligen gömd framför våra näsor – mer uppenbar utanför stan än inom den. Vi pratar ju varken stockholmska, skånska eller dalmål. Och vi lägger gör-prefixet oftare än vi anar.
Men sanningen är att jag ibland känner mig lika annorlunda i mötet med en annan göteborgare som jag gör med någon från utanför staden – vare sig det är en gammal Glenn eller någon korvgubbe på Mariaplan. Jag hör att det finns ett glapp mellan mig och mina föregångare, där min dialekt snarare är något jag skulle kalla en oinspirerad riksgöteborgska, i jämförelse med deras älskvärda hamnarbetar-tjôt.
Värre ändå är unga stadsbors totala oförmåga att skämta. Trots min födelse, uppväxt – och förmodligen död – i Göteborg har jag aldrig haft tunga för vitsar heller. Det beror nog på att jag aldrig har varit en go gubbe. En snäll pojke, på sin höjd, kanske en rolig pojke om du frågar vissa – men aldrig en go gubbe. Trots att knô-daj-in-mentaliteten alltid varit stark i familjen – dirigerad av min morfar – har det aldrig färgat av sig på vardagslivet.
Sådant tror jag gäller resten av staden. Sällan i min uppväxt blev jag bekant med den vitsande och tjôtande göteborgartyp som varit mig utlovad av alla de som inte bodde här – med undantag för någon ölluktande gubbstrutt i grönsvart halsduk. De äldre må knô saj in, men min uppväxt stämplades oftare av en this town kills you when you’re young-mentalitet.
Här når vi en knut i utredningen. Förbi denna punkt måste varje läsare vara ense om ursprunget och essensen av den göteborgska dialekten: den goa gubben (könsneutralt).
Det är inte göteborgskan som gör den goa gubben. Det är den goa gubben som gör göteborgskan.
Den goa gubben blommar i mulna men muntra klimat. Han trivs bra i en hamn präglad av spritsmuggling och maffiahierarkier. I sunkhak i Majorna eller Kville, och även i de dystert rika förorterna till Göteborg där ungarna önskar att de bodde lite närmare Park Lane. Det finns en anledning till att dialekten ofta är bredare i Västtrafiks zon C än i zon A.
Men det jämnar ut sig på fyllan. Vilka förutsättningar är mer passande för den goa gubben än några promille i blodet och herrtoaletten på en sunkig pub?
Två öl och du snuddar vid den härliga kärnan – som finns i varje individ. Tre och du når vägskälet (Kapten Röd / Broder Daniel), och vid den fjärde (förutsatt att du valde rätt väg) finns det stjärterum där det finns hjärterum. Vid den här promillehalten blir Å:na djupare, R:na rullande, och självironin absolut.
Fenomenet är påtagligt. Andeväsen av Leif ”Loket” Olsson och Sven Wollter spökar där ölet flödar. Erövrar varje tjomme full nog att höra skriet från en gången tid. Fyllan avslöjar att den göteborgska dialekten finns kvar; men i ett egenartat manér, snarare än en muntlig tradition.