Därför hittar unga tillbaka till teatersalongen

Ett gäng ungdomar som står i olika samtal

Ett gemensamt delat ögonblick efter pjäsen Foto: Max Mori

Publicerad: 16 mars, 2026 12:13
Därför hittar unga tillbaka till teatersalongen

I en tid av digitala medier och algoritmer som styr våra liv har en motrörelse tagit fart. I Sockerbruket vid Majorna samlas barn och unga vuxna för att se en ny uppsättning av kultklassikern Kåldolmar och kalsipper. Publiken har hittat tillbaka med råge, och det är de unga som leder vågen.

Majorna. Doften av fuktig asfalt hänger i luften vid Sockerbruket. Ljudet av många fötter hörs mot golvet i foajen. Det är onsdagskväll och ett gäng studenter står samlade vid ingången till scenen, deras röster försvinner i sorlet när de bläddrar i programbladet. Här ska Nationalteaterns kultklassiker återuppstå, trots att det är en barnföreställning syns en tydlig profil. Majoriteten av besökarna är unga vuxna i 20- till 30-årsåldern, klädda i second hand kläder och Dr. Martens.

 

 

En man i en gul regnkappa.

Tito Windborg utanför Sockerbruket i Majorna Foto: Max Mori

En av dem som väntar med sina vänner är Tito, 25. För honom handlar besöket inte bara om

att se sina vänner på scen och att det är kul att se teater. Det är en paus från den ständiga uppkopplingen och det som tar ens uppmärksamhet i vardagen.

 

– Det är så mycket andra intryck som händer. Det är väldigt svårt att bara få vara i stunden, många fixar det inte själv. Det är alltid musik i öronen eller så är det någonting med telefonen, säger han.

 

Teatern ser en ny våg av unga.

Denna kväll i Majorna är bara en liten del av en större våg. Några kilometer bort sitter Erika Isaksson, hon är projektledare för barn och unga på Backa teater. Hon bekräftar att publiken har hittat tillbaka till scenerna.

 

– Det är inte bara i Göteborg, det är inte bara Göteborgs stadsteater, det är i hela landet man kan se en ökning, säger Erika.

 

Hon pratar om de senaste tio åren och om pandemin, att det innebar en stor avgränsning i människors möjlighet att röra sig fritt och mötas i större samlingar. För de som befann sig i sina mest karaktärsdanande år under isoleringen har värdet av att faktiskt mötas fysiskt ökat. 

 

– Det finns ett behov att samlas och uppleva saker i grupp på ett helt annat sätt nu, säger hon.

 

Ett ögonblick utan pausknapp.

Inne i lokalen sänks lamporna på publiken och ljuset på scen höjs. En färgglad scen lyser

upp, livliga karaktärer och den välkända musiken fyller rummet. Publiken sitter tyst och fokuserat. Här finns det ingen pausknapp, inga möjligheter att scrolla vidare om uppmärksamheten ger vika. Ett oåterkalleligt ögonblick.

 

–  Här får man sitta, koppla av och skapa sin egen tolkning, säger Tito.

 

Två clowner där den ena sitter på den andras rygg på en scen.

Nationalteaterns kultklassiker sätts upp av Dungen scenkonst Foto: Max Mori

Teatern erbjuder ögonblick som inte går att spola tillbaka, menar Erika. Hon påpekar att vi är så vana vid att kunna pausa, stänga av och repetera allt. I en värld där tekniken tillåter oss att manipulera verkligheten blir scenen en plats för det ärliga. Hon förklarar att allt vi ser på teatern blir en subjektiv tolkning av ett ämne eller tema. En perspektivförskjutning där vi får chansen att tänka våra egna tankar tillsammans med andra.

 

– Där kan vi se oss själva och samtiden eller fly från den, säger Erika.

 

Att nå nya publikgrupper.

Hon säger däremot att även om intresset ökar, finns det fortfarande vissa utmaningar. Hon poängterar att teatern ofta lockar dem som redan har ett visst kulturellt kapital. På Backa teater jobbar man aktivt med att sänka gränserna och nå ut till skolor och linjer, som exempelvis tekniska gymnasier, som inte brukar lika mycket teater. Ungefär 60 till 70 procent av publiken på Backa teater kommer via skolan på dagtid. Erika betonar att det är avgörande att få möta konsten i skolan tillsammans med jämnåriga, istället för att gå med sina föräldrar.

 

– Vi vill ge dem fristaden att möta ett verk utan gråtandes mammor eller föräldrar som har moralpanik.

 

Mer än bara underhållning.

Återkomsten handlar om mer än bara en trend. Erika sätter utveckling i ett större perspektiv. I en splittrad och polariserad tid, där bildning och humanism är under tryck, menar hon att teaterbesöket nästan är ett slags ställningstagande.

 

– Det blir nästan en politisk handling, i att faktiskt göra något så onyttigt som att gå på teater.

 

Hon berättar om en tidigare praktikant som flydde från Syrien. Där fortsatte de spela teater medan bomberna föll, som ett sätt att understryka betydelsen för det gemensamma rummet, få tänka tankar och vara tillsammans.

 

När lamporna tänds igen i Majorna dånar applåderna och skådespelarna bugar. Tito och hans vänner dröjer sig kvar en stund i samtal med skådespelarna och andra besökare. De har inte bara sett en pjäs, teatern har fyllt ett tomrum som tekniken inte kan mätta. De har delat ett ögonblick som nu bara finns kvar som ett intryck hos dem som befann sig på plats.