Ett stort område i centrala staden, avgränsat med metallstaket, buller från grävmaskinen, gula västar, skyddshjälmar och nyfikna förbipasserande. Den arkeologiska utgrävningen av Olaiparken i Norrköping är inne på sin andra arbetsvecka. Arkeologen Stefan Östlund är i färd med att gräva fram en grav, eftersom parken runt kyrkan tidigare var en kyrkogård.
– Här har vi ett hälben, ett språngben och där är knät men utan knäskål. Där är ett underben och ett lårben som ser väldigt kraftigt ut så jag kan säga ganska direkt att det här är en man från andra halvan av 1700-talet, säger han.
Stefan sitter i den uppgrävda gropen bredvid skelettet och genom penslade, skrapande och grävande växer fler delar fram, sakta men säkert. Verktygen finns lättillgängliga bredvid honom i ett orange öskar. Det är svampkniv med borste, penslar, smala träverktyg, olika tänger, hackor och en skärslev. För mindre gräv används spadar och fyllhammare, men vid de större används en grävskopa.
Stefan frilansar och är projektanställd. Förutom arkeolog är han även ljudtekniker. Foto: Norea Tellin
För att lära sig av källmaterialet som grävs fram, måste det tas upp ur marken. Det är en “destruktiv process” på så sätt, men syftet med metoden är att ersätta källmaterialet med dokumentation.
– Med dagens vetenskapliga analysmetoder kan man få en fin inblick i en persons historia, utan personligt vittnesmål. Det är väl ett personligt vittnesmål i någon mån det också, säger Stefan.
Utgrävningen måste göras eftersom parken ska byggas om. De arkeologiska lämningarna som finns måste undersökas innan det får byggas på platsen, enligt kulturmiljölagen.
Arkeologiska undersökningar och utredningar som görs inför markexploatering av olika slag är relativt vanliga i Sverige. Det kallas för uppdragsarkeologi och arbetet sker gentemot länsstyrelsen och kulturmiljölagen. Alla beslut som fattas och allt som rör fornlämningarna går genom länsstyrelsen. Det finns även strikta förhållningsregler som ska följas under arbetet.
Arbetet sker i tre etapper. Arkeologisk utredning, förundersökning och undersökning. I Olaiparken pågår den tredje och sista etappen av arbetet, undersökningen, för fullt.
De kartor som arkeologerna fått med sig visar inte kullerstensgången som de hittat. Foto: Norea Tellin
– I början har vi ingen aning om vad vi kan vänta oss. Vi vet inte hur det ser ut förutom att det står klart att det finns en fornlämning här, berättar Stefan.
– Den som gräver får se, säger Kerstin Odebäck från Stiftelsen Kulturmiljövård. Hon är arkeolog och projektledare för utgrävningen i Olaiparken.
Stefan och Kerstin står och tittar på en karta över kyrkogården från 1746. Under utgrävningen har de hittat en anlagd kullerstensgång, men den syns inte på någon av kartorna de har med sig och tros därför vara okänd sen tidigare.
– Detektivarbete är något som sammanfattar det här ganska väl. Man får hela tiden försöka tolka det man hittar. Sen gräver man lite till, hittar något nytt och plötsligt behöver man tänka om igen. Det blir så oavsett vad man gräver efter, säger Stefan.
Han visar upp olika skiktningar, lager, i gropens väggar och berättar att man kan förstå händelseförloppet på platsen genom att läsa av de olika skikten. Det kallas stratigrafi.
– Det är som att läsa en bok, säger han.
Arkeologi är ett möte med det förflutna och ger möjlighet att undersöka det som varit okänt tidigare, säger Kerstin. I jämförelse med andra historiska källor såsom kartor och nedteckningar talar alltid arkeologin sanning. De spår som människor lämnat efter sig kan på ett sätt vittna om det som var deras verklighet.
Hon berättar om de stora kariesangrepp som kan ses på skelettet efter mannen de hittat och hur han inte kunde göra något åt det, utan fick leva med det.
En viktig aspekt av arkeologi är att lära sig av det förflutna och det kan vara ett sätt att undvika att hemska saker i historien upprepar sig. Det är dock inte unikt för arkeologin, menar hon, men den kan ge perspektiv på vår tillvaro idag. Både för den enskilda personen och när det lyfts till ett samhällsperspektiv.
– Vi är inte ensamma, vi är inte först, utan det är många som levt här innan och under helt andra förutsättningar. När vi gräver kommer vi i kontakt med historier och ögonblicksbilder som visas för första gången sedan de inträffade, säger Kerstin.