Tänk dig att du tog studenten. Firade med plakat, bubbel, och släktingar du annars bara ser när någon dör. Och sedan gjorde du det igen. Och igen. Och igen. Sju gånger totalt. Vid femte gången är det inte längre en högtid, det är en onsdag.
Det är samma logik som genomsyrar SHL:s slutspel. Ett storslaget spektakel där lagen kämpar sig igenom kvartsfinaler, semifinaler och finaler i sju matcher per omgång. För att vi verkligen ska veta vem som är bäst. Eller för att man tycker att 49 matcher är ett rimligt antal att avgöra något som egentligen kunde ha gjorts på en eftermiddag.
Igår möttes Frölunda och Luleå i vad som tekniskt sett var en ”rysare”. Det regnade mål som om försvarsspel vore ett förlorat hantverk, ändå lyckades jag nästan somna i soffan. Men det gör inget, det kommer ju minst fem till av den här exakt samma match! En slags tortyrmetod för alla inblandade: spelare, publik och kommentatorer som desperat försöker hitta nya sätt att säga ”Ja, de möts igen”.
Systemet är förstås perfekt för de med extrem hockeyabstinens och selektivt minne. Missade du matchen i måndags? Lugn, det är en ny på onsdag. Och fredag. Och söndag. Det här är inte sport längre, det är schemalagd masspsykos.
Det finns något vackert i det definitiva. Som ett mål i en VM-final. Ett avgörande varv i Formel 1. Men i hockeyn? Nej, nej. Där spelar vi finalen tills vi alla har glömt varför vi brydde oss från början. Tänk dig att Lionel Messi avgör ett VM på straffar och sedan kallas in igen två dagar senare för att göra om det. För rättvisans skull. Kanske var det otur. Kanske var Frankrike trötta. Kanske måste vi alla lida lite mer.
Och ja, jag vet. Det finns ljusglimtar. Farmor har äntligen lärt sig vilka Skellefteå är, eftersom hon ser dem lika ofta som hon tar sina blodtryckstabletter. Jag får äta korv, dricka öl och slåss med främmande män i HV71-halsduk flera gånger i veckan utan att någon kallar det “oacceptabelt vuxenbeteende”. Men till vilket pris?
Jag älskar hockey. Det gör jag. Men jag älskar också att ha känslor kvar i kroppen. Att känna att något är viktigt på riktigt, inte bara ännu ett avsnitt i hockeyns oändliga ”Groundhog Day”. Om jag firade midsommar sju gånger om året hade jag varit alkoholist med blomkransförbud. Om jag fyllde år sju gånger hade jag haft åldersnoja och ryggskott innan semestern.
Så snälla SHL, för vår mentala hälsas skull låt oss återgå till det vackra i det unika. Låt Frölunda och Luleå spela en match. Låt det göra ont, låt det vara slut. Så vi slipper höra ”Ja, nu står det 3–2 i matcher” som om det vore något vi bryr oss om längre.