Det finns rum där jag aldrig blivit hembjuden. Rum där blicken stannar lite för länge, där mina drag väcker nyfikenhet snarare än igenkänning. Det är subtilt. Nästan alltid subtilt. Det är en suck som fastnar i halsen, ett leende som inte riktigt når ögonen. Ett ”Var kommer du egentligen ifrån?” som kanske bara var tänkt som kallprat, men som för mig är en påminnelse om att jag fortfarande är gäst – aldrig värd.
Jag är uppvuxen mellan världar. Hemma doftade det av kryddor, högljudda samtal och gamla språk som jag inte riktigt förstod men kände i kroppen.
I skolan lärde jag mig att säga mitt namn på ett sätt som inte störde tungan på läraren. Jag skrattade åt skämt jag inte tyckte var roliga, försökte passa in i ett ”vi” som aldrig riktigt kändes som mitt. Jag var ju svensk, men jag förstod aldrig varför jag inte kunde vara med och leka med de andra barnen?
Det här mellanförskapet – att inte höra till där man är, men inte heller där man ”ska vara” – är en plats med många väggar men inga dörrar. Min farmor kallade det för ”att vara en gäst i sitt eget hemland”. Jag kände det i magen. En gäst håller sig i skinnet. En gäst tackar för maten, ställer inga krav, och reser sig snabbt från bordet.
Jag minns en gång när jag var på ett jobbevent. Mingel, champagne, småprat. Jag hade på mig min snygga kavaj. Jag log, ställde frågor, var sådär lagom intresserad. Men ändå: folk gick förbi mig. De såg mig, men såg mig inte. När någon väl pratade med mig handlade det nästan alltid om var jag ”kom ifrån”. Inte om jobbet, inte om mina idéer. Jag var där, men ändå inte där. Som ett surr i bakgrunden.
Och ändå är det svårt att prata om. För när man gör det – när man sätter ord på utanförskapet – så kommer ofta tystnaden. Eller försvarsmekanismerna. ”Så är det inte menat.” ”Du är ju en av oss!” Eller den värsta: ”Men jag ser inte färg.” Som om det vore en komplimang. Som om det jag är inte får synas, inte ta plats, inte vara verkligt.
Men vi måste prata om det. På riktigt. Om att vissa kroppar får kliva in i rummet med självklarhet, medan andra måste be om ursäkt bara för att finnas där. Om att integration inte bara handlar om att lära sig ett nytt språk eller ha ett jobb – utan om att få vara hela sig själv, utan att förminskas, exotifieras eller tystas.
Vi behöver fler rum där det är okej att säga: ”Jag känner mig inte hemma här.” Där det inte leder till tystnad, utan till lyssnande. Först då, när vi vågar erkänna sprickorna i fasaden, kan vi börja bygga något på riktigt.
Tills dess står vi kvar i mellanrummen. Där vi ekar – men inte alltid hörs.