Det är en måndagskväll på Frivilligcentralen Knuten i Kålltorp. I entrén sitter det ett tiotal kvinnor och stickar i färgglada garner. Om en dryg timme kommer volontärer från organisationen Solikyl. Då ska rummet fyllas med bröd och grönsaker.
Inger Karlmark är platsansvarig för Solikyl i Kålltorp. Stående i köket berättar hon att hon räddat mat för Solikyl i fem år. Hon tar fram en kartong med frysta bullar.
– Jag kommer precis från träningen. Hoppas det är okej att jag äter så länge, säger hon och tar en tugga av en bulle.
För några år sedan bestämde sig Inger för att säga upp sig från jobbet. Hon ville vara fri att göra vad som kändes viktigt, volontärarbeta. Genom yrkeslivet har hon både varit lärare och polis.
Inger Karlmark, platsansvarig Solikyl Kålltorp. Bild: Alice Lundin
Idag är hon engagerad inom Solikyl, Räddningsmissionen och Självmordslinjen. Drivkraften till att volontärarbeta är olika meningsfulla sammanhang.
– Det är en belöning att känna att jag gör skillnad för någon annan än mig själv, säger hon.
2025 års rapport från Volontärbyrån visade att 58 procent vill engagera sig ideellt för att stödja och hjälpa andra. Andra vanliga drivkrafter är att påverka samhället på ett positivt sätt och att göra en konkret insats.
Människor uppgav att en förändring i livet, som pension eller flytt hade varit en anledning till att de började volontärarbeta. Både för att hjälpa till och för att få ett sammanhang och känna sig behövd.
Inger beskriver Solikyl som ett socialt utbyte både mellan volontärarbetare och “maträddare”. Hon säger att de som kommer och hämtar mat tackar volontärerna för sitt arbete, men poängterar att maträddarna också gör en viktig insats och bidrar till minskat matsvinn.
En annan drivkraft bland volontärer i Solikyl är att själva kunna ta del av gratis mat. Inger tror att det är något som är speciellt för organisationen. Hon säger att vissa har större behov att få med sig gratis mat hem, men att de flesta volontärerna tar några varor per utdelning.
Inger visar kylskåpet innan matutdelningen. Bild: Alice Lundin
– Vi cyklar i snön, kånkar tungt, och gör detta på vår fritid. För mig är det en liten drivkraft. Men det är inte mitt huvudsyfte.
När någon säger att Solikyls hjälp räddar dem från att gå utan mat sista veckan innan pensionen träffar det extra hårt menar Inger. Något som hon upplever sägs allt oftare.
– Då känner jag att detta är viktigt, det spelar roll. Vi förändrar inte världen men vi förändrar några dagar för en människa.
Sveriges frivilligorganisationer upplever ett ökat intresse för engagemang kopplat till samhällsutmaningar, rapporterar Volontärbyrån. Lågkonjunkturen lyfts som en utmaning och under 2025 utgjorde ekonomisk och social utsatthet 27 procent av engagemang.
Anneli Äng, volontär. Bild: Alice Lundin
Anneli Äng har varit volontär i Solikyl i sju år. Hon var med och startade upp utdelningen i Kålltorp. För henne är drivkraften att rädda mat från att slängas.
– Man slänger inte mat, det har jag i ryggraden.
En halvtimme innan utdelningen startar kommer maten till Knuten. I entrén ligger det nu svarta sopsäckar fyllda med bröd. I köket står två volontärer och förbereder. En kvinna, som vill vara anonym, häller över ris i mindre plastpåsar.
– Idag är det så lite, vi brukar ha mycket mer grönsaker, säger hon.
Kvinnan har varit volontär i två år och brukar även vara med och sticka. Hon säger att Knuten är en rolig samlingsplats att vara på.
– Jag är så tacksam för det här stället.
Processen från att maten kommer till Knuten tills utdelningen startar är kort.
– Det är stressigt att dela upp all mat, säger volontären Abdul Rahim.
Volontärerna förbereder inför utdelningen. Bild: Alice Lundin
I entrén har soppåsarna med bröd lagts i plastlådor. Det är alltid mycket bröd, säger volontärerna.
Nu strömmar människor i vinterjackor och röda kinder in. Utdelningen går fort och de överfulla plastlådorna med bröd minskar successivt. Bullarna går åt och Inger får påminna om att ett maxantal på fyra gäller för fikabröd.
En maträddare plockar på sig bröd och skämtar till en person bredvid:
– Bröd och vatten kan man alltid överleva på.
Instämmande skratt följer och titt som tätt hörs “tack” innan människorna lämnar lokalen.