Det är tidig förmiddag och pysselrummet på Göteborgs Stadsbibliotek har förvandlats till ett samiskt duodji-rum. Duodji betyder slöjd på samiska. Från taken hänger mönstrade girlanger i den samiska flaggans färger, och på ett bord står instruktioner med exempel på olika samiska mönster. Garnnystan i olika färger är utspridda på arbetsborden. Slöjdaren Ann Margit Larsdotter har dragit i gång sin slöjdverkstad. Platserna kring borden är fulla och överallt sitter ivriga personer, redo att lära sig fläta nyckelringsband. 15-åriga Felicia är en av dem.
Ann Margit Larsdotter lär folk fläta i samiska mönster under duodji-workshopen.
Foto: Melly Sarri
– Jag tycker det är kul att se folk bära den samiska klädseln, kolten. Något man annars bara får se på bild, säger hon. Idag ser hon fram emot att lära mig mer om sameslöjd, något hon intresserat sig för ända sedan hon började läsa nordsamiska i skolan för två år sedan. Hon sitter och snurrar på sin nya nyckelring.
– Min farmor är nordsame, hon var en del av tvångsförflyttningarna. Så vi har inte haft så mycket anknytning till Sápmi. Men jag vill gärna vara en del av kulturen, berättar Felicia.
Lena-Maria Nilsson, doktor i folkhälsovetenskap. Foto: Hans Karlsson/pressbild
Lena-Maria Nilsson är doktor i folkhälsovetenskap och har forskat om sambandet mellan hälsa och kultur. Enligt henne är det extra viktigt för personer som tillhör minoriteter att känna samhörighet till sin kultur. Hon har sett att samer som bor utanför Sápmi, exempelvis i storstäder som Göteborg och Stockholm, hamnar i ett slags utanförskap. Man känner sig som same men har inte lika lätt att utöva kulturen.
– Kulturell styrka är en hälsofaktor, det kan vi se tydligt i forskningen, säger Lena-Maria och menar på att de som pratar samiska språk mår bättre psykiskt än de som inte gör det, eftersom språk är en viktig kulturbärare.
I pysselrummet fortsätter handarbetet när musik strömmar in i rummet. Den samiska artisten Sara Ajnnak har börjat sin konsert på Trappscenen i biblioteket och publiken fyller snabbt utrymmet framför scenen. Hon sjunger och jojkar om naturen och fjällen men också om kamp och motståndskraft. Flera barn samlas längre upp i publiken och pressar sina ansikten mot glasräcket för att se bättre, nästan som hypnotiserade av jojken och framträdandet. Mot slutet, då applåderna mynnat ut, bjuder artisten in till en gemensam jojk. Hon instruerar publiken att följa med och hela lokalen fylls av röster.
Sara Ajnnak jojkar och spelar med sin samiska trumma. Foto: Melly Sarri
Efteråt berättar Sara Ajnnak, som rest från Västerbotten till Göteborg, att det känns viktigt att vara på plats. Hon vill med sin musik skapa gemenskap och minska avståndet mellan varandra. En av hennes hjärtefrågor är att alla samer ska ha tillgång till kulturen och jojken.
– Att känna koppling till sitt ursprung och känna kontakten till naturen tror jag gör alla människor starkare, säger hon.
Forskaren Lena-Maria Nilsson tar också upp just gemenskapen som en viktig faktor för bättre psykisk hälsa. Hon ser samma mönster bland andra ursprungsfolk. De som levt i samhällen med stark kulturell kontinuitet och gemenskap visar på bättre psykisk hälsa jämfört med ursprungsfolk som lever i samhällen som inte gör det.
– Ensamhet är en riskfaktor för psykisk ohälsa, att ha en gemenskap där man känner att man är en del av någonting är viktigt, berättar hon.
Senare, när konserten är slut och duodji-workshopen är över, börjar Sameföreningen dela ut gáfestallan – samiskt fika. Ett kompisgäng sitter kvar på trappan och blickar tillbaka på dagen.
– Det känns viktigt att komma hit och fira, speciellt när han är här, säger Tanja Andersson och pekar mot sin pojkvän Stefan Ostojic som är från Serbien. På Sameföreningens aktiviteter får jag alltid en samisk kontext att vara i, det känns viktigt för mig. Särskilt nu när jag får dela det med en partner som kommer från ett annat land, fortsätter Tanja.
Stefan nickar ivrigt och fortsätter;
– Det är väldigt inspirerande att se hur sådana här evenemang behåller kulturens värme. Att se hur samerna fortsätter bevara kulturen genom att synas och finnas, trots allt de gått igenom, får mig att förstå vikten av det hela. Även vikten i det för framtida generationer.
Peter Hjelm nickar instämmande. Han dricker lite ur sitt kaffe, och säger sen:
– Det var verkligen vackert under konserten. Något hände i rummet när alla fick vara med och jojka, det var nästan magiskt.
Vännerna Peter Hjelm, Tanja Andersson och Stefan Ostojic. Foto: Melly Sarri